Ingen har väl missat att matpriserna skjutit i höjden? Att matinköpen gräver djupare hål i plånboken än på länge?
Ända sedan Sveriges EU-inträde har matpriserna stått i princip stilla, vilket har inneburit att hushållen lagt en allt mindre andel av inkomsterna på mat. I hela västvärlden har matpriserna varit låga jämfört med priserna på andra varor och tjänster. Men nu ökar livsmedelspriserna rekordsnabbt över hela världen.
Enligt FN:s beräkningar ökade priserna på jordbruksprodukter med 40 procent under förra året. Enligt Världsbanken har de stigit med 83 procent på tre år. Och det är stigande världsmarknadspriser som ligger bakom dyrare flingor, smör, ägg och kött i Sverige.
På Världsbankens och Internationella valutafonden, IMF:s, vårmöte i Washington i helgen stod de skenande matpriserna, dess orsaker och effekter i centrum.
IMF:s generaldirektör Dominique Strauss-Kahn varnade för ökad svält och till och med krig i prisökningarnas spår. Varningen är befogad: I Haiti, Bangladesh och Egypten har kravaller brutit ut under demonstrationer mot de allt dyrare livsmedlen, som gör att fattiga tvingas lägga en ännu större del av sina inkomster på mat.
Förklaringarna till den matkris som står för dörren är flera:
* Med ökat välstånd ändras konsumtionsvanorna. I stora länder som Kina och Indien äts det mer och mer kött och produktionen av kött kräver stora mängder foder - spannmål.
* I klimathotets spår ökar efterfrågan på och produktionen av etanol, vilket driver upp spannmålspriserna ytterligare.
* Oljepriset drar med sig priserna på jordbruksprodukter upp.
* Torka och översvämningar ger mindre spannmålsskördar.
Världsbanken och IMF uppmanar världens regeringar att göra vad de kan för att stoppa prisökningarna. Ytterst handlar det om att öka utbudet - produktionen av livsmedel.
Organisationerna ligger därför i startgroparna med ett åtgärdspaket som ska öka produktionen i fattiga länder. Och Världsbanken kommer att fördubbla utlåningen till att stärka jordbruket i afrikanska länder.
Det är utmärkta initiativ. Men på längre sikt måste det till genomgripande politiska förändringar för att utbudet av livsmedel ska kunna matcha efterfrågan.
En arena där Sverige kan och bör påverka är givetvis EU.
Den protektionistiska jordbrukspolitiken är inte bara ett hinder för bönder i andra, fattiga länder att konkurrera på lika villkor. De produktionskvoter som införts för att motverka kött-, mjölk- och spannmålsbergen i jordbrukssubventionernas spår hindrar dessutom EU-länderna att agera när världsmarknadspriserna nu skenar. Ett exempel är Tyskland - Europas största mjölkproducent - som skulle kunna öka sin produktion och därmed utbudet av mejeriprodukter, men som stoppas av EU-kvoter som gäller fram till 2015.
EU:s jordbrukspolitik hotar frihandeln. Den hindrar även medlemsländerna att göra det som Världsbanken och IMF uppmanar dem att göra. Det är ännu ett tungt argument för att en gång för alla göra upp med protektionismen.