Göran Persson gnällde över att hans önskan om att få ta igen sig i lugn och ro efter höftoperationen inte respekterats, när han i går hade pressträff på Harpsund. Persson uttryckte i synnerhet förvåning över att en del av kritiken mot honom - för att inte ha kommenterat utgången i EU-valet - kommit ur de egna leden.
Nu har dock inte Persson mått sämre än att han kunde "fjärrstyra" utrikesminister Laila Freivalds via telefon när hon deltog i EU-toppmötet veckan efter valet. Hans tystnad har snarare varit taktisk, ett försök att tona ner betydelsen av det inträffade. Och det var också till det spåret som Persson höll sig i går.
Göran Persson citerade en väljare som hade motiverat sin röst på junilistan med att då nitton svenskar ändå inte kan ha något inflytande i EU-parlamentet, så är det lika bra att skicka dit några som är emot hela systemet. Det lät nästan som om Persson faktiskt delade denna uppfattning.
I varje fall lade han ut texten kring att väljarna upplever EU-parlamentet som ett "konstigt" parlament som det inte går att greppa. Göran Persson rycker på axlarna åt såväl det låga valdeltagandet som framgången för junilistan. Det egna partiets usla resultat föranleder inga mer långtgående slutsatser av vare sig taktisk eller politiskt innehållslig karaktär.
"Jag tror inte att det här kommer att påverka riksdagsvalet 2006. EU-valet 1999 gjorde det inte omöjligt att vinna valet 2002," konstaterade Persson.
Förlusten i valet till det "konstiga" EU-parlamentet kvittar, eftersom några effekter på valet till riksdagen inte är att vänta. Men det kan visa sig vara en felbedömning. Den Europapolitiska dimensionen har hittills inte, det är riktigt, rubbat vänster-högerdimensionens grepp om väljarnas röstningsmönster i den vanliga inrikespolitiken. Moderater som är missnöjda med sitt partis EU-politik har till exempel inte röstat på vänsterpartiet för att manifestera detta missnöje. Saker och ting är dock kanske på väg att förändras. EMU-omröstningen och nu senast EU-valet har dels visat att det numera finns betydligt fler borgerliga väljare som avviker från sina partilinjer än vad som tidigare var fallet. Dels har tanken att vänster och höger kan samlas kring ett gemensamt motstånd mot mer överstatlighet börjat få fotfäste i det politiska medvetandet. Det kan så småningom mycket väl komma att manifesteras också inrikespolitiskt.
Det beror i hög grad på hur partietablissemanget fortsättningsvis hanterar EU-frågorna. Om socialdemokraterna och de borgerliga partierna fortsätter att slå dövörat till de glasklara budskapen från väljarna lär inte det Europapolitiska missnöjet reserveras till de tillfällen då vi väljer det "konstiga parlamentet".
Det fanns ingenting i Göran Perssons uttalanden i går som tyder på en sådan "krisberedskap". Statsministern sade sig tvärtom inte se någon anledning alls till att ändra partiets EU-politik. Denna brist på lyhördhet är faktiskt demokratiskt beklaglig.
Men möjligen är det inte bara fråga om maktarrogans. Perssons nonchalans kan också vara tecken på en trötthet, som inte bara har med sviterna efter höftoperationen att göra, utan bottnar i en tilltagande leda vid politiken. Statsministern har troligen ännu inte hämtat sig efter brakförlusten i folkomröstningen förra året, som ju också var en motgång på ett personligt plan eftersom den satte stopp för hans karriärplaner på den europeiska arenan.
Göran Persson, Fredrik Reinfeldt & co har dock inte råd att vara nonchalanta. Marken gungar under partistaten.
Förlusten i valet till det "konstiga" EU-parlamentet kvittar, eftersom några effekter på valet till riksdagen inte är att vänta