Efter onsdagens partiledardebatt står det klart att svensk politiks övergripande mönster sedan förra mandatperioden förblir oförändrat. Göran Persson är fortfarande en skicklig taktiker som utnyttjar fördelen av sin regeringsställning maximalt.
Persson har i sin politiska gärning utmärkt sig av att ha fört fram sitt parti mot mitten och skakat av sig och socialdemokratin besvärande politisk bråte som legat kvar sedan 60-talet. Då svepte vänstervindarna fram med stormstyrka över landet och förändrade en dittills tämligen pragmatisk socialdemokrati. Nu, då de stora svaren har förlorat sin trovärdighet och de storskaliga lösningarna bevisligen inte håller måttet, då måste ett parti som socialdemokratin nyktra till och återkalla sitt pragmatiska sinnelag.
Och det är ju precis vad Persson har gjort, kanske framför allt inom utrikespolitiken men också när det gäller synen på välfärdssamhället. I dag har socialdemokraterna en helt annan inställning till budgetdisciplin, konkurrensutsättning och avreglering än för tio år sedan. Tydligt är att Persson bestämt sig för att behålla greppet om medelklassen genom att gå dess värderingar tillmötes. Och det alldeles oavsett om han råkar skjutsa in rent borgerlig politik i sin kappsäck.
Och vad plockades ut i onsdags? Mer pengar till rättsväsende och brottsbekämpning. Sänkning av inkomstskatten och förmögenhetsskatten. Det är knappast sådant som man vanligtvis förväntat sig från en socialdemokratisk partiledare.
Persson stjäl de borgerligas agenda. Det är en oerhört effektiv politisk strategi, men bara under förutsättningen att man har råd att göra det. För priset för en sådan omorientering betalas i form av protester från de egna, de som envist tror på de där idéerna som Persson bedömer som politiskt omöjliga. Dessa trogna socialdemokraters tålamod har gissningsvis en gräns. Kanske har deras ledning redan överträtt gränsen, utan att veta det, för att den rena lojaliteten fördröjer den reaktion som så småningom låter sig höras från gräsrötterna.
Det är nog också i det ljuset Perssons utspel skall ses. Vi befinner oss nu två och ett halvt år före nästa val. Det är under den här tiden Persson kan kosta på sig smärtsamma företag. Gissningsvis räknar han med att behöva hantera en intern opposition av något slag och det är just en sådan form av diskussion - eller brandsläckning, som det heter på branschspråk - som låter sig hanteras när man inte behöver uppvisa en enad front mot sina politiska motstånd-are.
Ett år före nästa val kommer säkert en mer ideologisk Persson att framträda, med retorik och vallöften som känns tryggt igen av fotfolket, de som antas engagera sig i valrörelsen. Men med en viktig skillnad mot tidigare om åren: Persson kommer inte att vara sårbar inför borgerliga anklagelser om att strunta i lag och ordning och skattesänkningar kommer heller inte att kunna vara en borgerlig profilfråga på samma sätt som tidigare.
Där har vi de borgerliga partiernas stora utmaning under mandatperioden: att visa upp en självständig politisk agenda som inte låter sig stjälas.