Sedan Gustav Fridolin och Åsa Romson valdes till språkrör i slutet av maj är det Fridolin som har synts till mest. Det var han som fick företräda partiet i den partiledardebatt som avslutade riksdagsåret och det var också han som inledde talet på söndagskvällen. Fridolin började i utbildningspolitiken, och citerade den marxistiske professorn Sven-Erik Liedman: kunskapens vägar är ofta omvägar. Dagens skola är för enkelriktad menade Fridolin, och liknar mest en autostrada. Mot det vill Miljöpartiet ställa en skola som byggs kring individens förutsättningar. Kritiken mot Jan Björklunds kunskapsdefinition låg hela tiden i luften men uttalades aldrig explicit. Fridolins beskrivningar av drömutbildningen var trots allt så svepande och luddiga att det var svårt att riktigt veta vad han menade. Risken för att det handlar om en ny flumskola, i lite diskretare förpackning, är påtagligt. Under alla omständigheter är talet att tolka som att handsken nu på allvar är kastad i utbildningspolitiken.
Efter en halvtimme klev Fridolin av och Romson fick ta över scenen. Genast sjönk kvalitén och ju längre Romson talade desto tydligare blev den verbala klasskillnaden språkrören emellan. Hon fokuserade på ungas situation men blev som bäst när hon fick avsluta med miljöpolitiken. Som helhet imponerade inte hennes tal. Vem som är nummer ett av språkrören är smärtsamt uppenbart. Om Peter Eriksson hela tiden stod ett steg bakom Maria Wetterstrand, riskerar Åsa Romson att stå tre bakom Gustav Fridolin.
Det är tydligt att partiet vill utvecklas, detta exemplifierat genom att utbildningsfrågorna fick sådant stort utrymme och att miljöpolitiken placerades sist. Trots att talet i Almedalen inte var någon färgsprakande uppvisning är det svårt att tvivla på att Miljöpartiet är på rätt väg väljar- och opinionsmässigt. Man tycks ha träffat rätt i sin berättelse och kan den utvidgas till att omfamna bredare vänstergrupper kan väljaröverströmningen från den socialdemokrati som famlar med sin identitet, bli kraftig. Miljöpartiet är på samma gång Alliansens farligaste fiende som dess potentiella partner i byggandet av stabila majoriteter. Något som kan leda till ett hat/kärlek-förhållande mellan borgerligheten och Miljöpartiet de närmaste åren.
Gårdagens tal kommer inte att gå till historien, men ett hyfsat dagsverk var det. Miljöpartiet har bestämt sig för att fortsätta den utveckling som inleddes under de förra språkrören. Med tanke på hur förvirrat motståndet är på vänsterkanten kan det bära långt. Ett valresultat på 15 procent 2014 är ingen omöjlighet.