När miljöpartiet nu i dagarna håller kongress i Gävle är det förmodligen under stora förhoppningar. Inte nödvändigtvis när det gäller miljön eller sådant. Utan om sådant som miljöpartister officiellt inte alls bryr sig om. Nämligen förhoppningar om makt.
Miljöpartiet band ju upp sig hårt inför förra valet och förklarade att de inte tänkte stödja någon regering de inte själva var en del av. Budskapet till Göran Persson var klart: ge oss ministerposter, annars...
Men som så många gånger förr lyckades socialdemokraterna spela sig kvar vid makten. Men med den vidhängande känslan att hotet faktiskt verkställs nästa gång. Därför har vi kunnat se ett trendbrott i socialdemokratisk politik. För första gången på ett halvt sekel inriktar man sig på allvar på att samregera med ett annat parti. Gemensamma seminarier har avhållits och ingen av parterna har varit sen att peka på det rödgröna regeringssamarbetet i Tyskland. Detta förstås till ljudet av vänsterpartisternas ilskna mummel, men det är en annan historia.
Så den rebelliska idealismen till trots är det nog många i miljöpartiets ledning som när hemliga förhoppningar om att få bli statsråd efter valet, även om de hellre skulle bära minkpäls än erkänna det. Sannerligen en historisk triumf för ett så udda parti.
Men sett till andra omständigheter pekar mycket snarare på en historisk sorti i valet 2006. I Gävle skjuts feminismen närmast desperat i förgrunden för partiets politik, i god kännedom om vilka väljargrupper Gudrun Schymans feministlista kommer att attrahera, nämligen deras egna. Och det i ett läge när partiet verkar ha stagnerat kring dryga fyra procent.
Ytterst är den bistra sanningen att miljöpartiet besväras av en betydande existentiell huvudvärk. Dess uppdykande på den politiska scenen föranleddes av en folklig efterfrågan på miljöpolitik. Men därefter, i takt med att andra partier inkorporerade miljöfrågorna i sina program, har typiska sjukdomstendenser gjort sig gällande i partiets aktiva skikt.
Det är inte bara så att de misslyckats med hitta en ny väg efter att miljöfrågan förlorat sin tidigare sprängkraft, själva deras syn på politik har professionaliserats i den sämre bemärkelsen. Det tidiga miljöpartiet såg ett värde i att inte söka makten för maktutövandets skull. Rädslan för att man skulle komma att korrumperas var oerhört stark. I dag, speciellt i skenet av de eventuella ministerposterna, är det tydligt att man tvärtom beslutat sig för att anpassa politiken till vad det parlamentariska maktspelet fordrar. Det taktiseras och kompromissas.
Visst, det kan löna sig i form av att Rosenbads dörrar öppnas. Men andra omständigheter kan mycket väl leda till att Riksdagshusets portar i stället slår igen bakom miljöpartisternas ryggar efter att de förpassats ut ur svensk rikspolitik.