I jämförelse med S framstår Kristdemokraternas interna kris än så länge som en uppfluffad lightversion. Göran Hägglund har inte varit en kontroversiell partiledare som Sahlin, som ifrågasatts ända sedan hon tillträdde. Hägglund har däremot haft svårt att fylla ut Alf Svenssons rymliga kostym - men vem skulle inte ha det? Svensson avslutade sin partiledarkarriär med två rekordval 1998 och 2002, då 11,8 respektive 9,1 procent röstade på KD. Eller snarare, röstade på folkkäre Svensson. När han slutade backade partiet till 6,6 procent 2006, och till 5,6 i årets. Frågan är om det är Hägglunds fel?
Knappast. En del menar att KD fick bära hundhuvudet för sjukförsäkringen, som sorterar under Hägglunds socialdepartement. Frågan ägs av Moderaterna (både den förra och den nuvarande socialförsäkringsministern är moderat), men uppenbarligen tog inte M stryk av reformens brister och fall med människor som ramlat mellan stolarna på de mest absurda sätt. Hägglund borde tydligare stått upp för dessa människor, anser hans kritiker. Men då har de lyssnat dåligt, försvarade sig Hägglund i söndagens Agenda. I samma program försökte han rätta till missförståndet kring vårdnadsbidraget: Han ville aldrig ta bort det utan ersätta det med något som mer effektivt ökar familjers valfrihet. Men då hade redan ledande kristdemokraters missnöje, som förmodligen legat och pyrt under ytan ett tag, fått fyr.
Problemet för dessa är att Hägglund har rätt. Vårdnadsbidraget har inte blivit någon succé (inte ens hälften av kommunerna har infört det). Även om det nu är "partiets hjärtefråga" kan KD inte stå och falla med ett bidrag som berör långt ifrån alla svenskar. Nej, snarare gav Hägglunds självinsikt missnöjesrösterna en anledning att bryta tystnaden. Och plötsligt handlar det inte längre så mycket om vårdnadsbidraget utan roten till det onda är Hägglunds ledarstil.
Men problemet för KD är inte Göran Hägglund. Det är svårigheterna att presentera en egen politik som är förenlig med alliansens men samtidigt breddar den. För dem som tycker att Moderaterna glidit för mycket mot mitten borde KD kunna stå för det konservativa alternativet till höger. En renässans med väljarsiffror à la Alf Svensson är inte sannolik, men om kristdemokrater ska sitta i riksdagen efter 2014 är en seriös analys av partiets politik nödvändig. Det är dock inte ett partiledarskifte.