Juholt inledde talet med att beskriva socialdemokratin, dess vision och uppgift. Hans tidigare användning av uttrycket Social Demokrati blandades nu med socialdemokrati, förmodligen omedvetet. Talets början var dess bästa del. Tillbaka till rötterna verkade ha varit Juholts instruktion till talskrivaren. Borta var Mona Sahlins fokus på HBT, individens frihet och företagande. I stället betonades det kollektiva och gemensamma. Att stå upp för löntagaren är socialdemokratins viktigaste uppgift, poängterade Juholt inledningsvis. Det gick att förnimma drömmen om det gamla Sverige där alla jobbade på varvet eller på bruket och alla såg på samma tv-program eftersom det bara fanns en tv-kanal. Juholts paradis är Sverige mellan 1932 och 1976.
Om vi ska tro talet kommer Juholts ledarskap att innebära en rejäl ekonomisk vänstersväng jämfört med Mona Sahlin och Göran Persson. Marknaden, avregleringarna och kapitalismen kritiserades gång på gång. Elmarknaden och situationerna på arbetsplatserna belystes, precis som barnfattigdomen och pensionerna. Det var mycket han ville ta upp och han tycktes aldrig vilja sluta tala, trots att han höll på längre än någon annan gjort denna vecka.
Juholt gör sig bäst som visionär och ideolog. Hans beskrivningar av det Sverige han vill ha framförs med stundtals briljant retorik. Tyngre går det när sakpolitiken ska presenteras. Dels beror det på att någon konkret politik inte är färdig och inte kommer att bli det på ett par år. Dels på att han försöker hinna med för många saker. Det hela blir mest en lång uppräkning av vilka satsningar och investeringar som ska göras.
Håkan Juholts största styrka är att han kan prata för de ekonomiskt svagaste grupperna i det svenska samhället med en helt annan trovärdighet än vad Mona Sahlin någonsin förmådde att göra. Som sämst är han när han vill lägga all skuld för den ekonomiska krisen på världens högerregeringar. Det känns billigt och populistiskt, och fungerar inte om han ska skapa bilden av sig själv som en statsman. Han verkar dessutom vara socialdemokrat mer än han är svensk. Han refererade vid ett tillfälle till Ingvar Carlsson och kallade honom då Socialdemokraternas statsminister. Pyttsan fick vi som trodde att han hade varit Sveriges statsminister.
Juholt levererade trots alla betänkligheter ett bra tal, kanske Almedalsveckans bästa. Han är bra på att berätta om hur trevligt det socialdemokratiska Sverige är. Där kommer han säkert att vinna en del mittenväljare, trots sin vänsterretorik. Men hade hans tal varit en långfilm hade den hetat Löften & Löften. Juholt talar som om hans börs var utan botten. Gissningsvis kommer han inte kännas som en lika sympatisk talare den gång han ska berätta hur allt han lovat ska betalas.