Datumet i almanackan var 9 maj, 1950. Den franske utrikesministern Robert Schuman hade kallat till presskonferens med löftet om en "kommuniké av största vikt". De församlade journalisterna behövde inte bli besvikna. Andra världskriget låg bara fem år bort i tiden. Minnet var färskt av slagfältens fasor och Hitlers terrorvälde i Europa. Robert Schuman hade varit med förra gången också, under första världskriget 1914-18. Men då som tysk, eftersom han växte upp i provinsen Lothringen som Tyskland tagit från Frankrike efter sitt segerrika fälttåg på 1870-talet.
Vid Versaillesfreden 1919 var rollerna omvända och Lothringen återfick sitt franska namn Lorraine - vilket medförde att Schuman bytte fosterland på kuppen. Freden i Versailles hade dock blivit grogrunden för Hitlers väg till makten och ännu ett europeiskt blodbad.
Nu fick det vara nog, menade Schuman. För journalisterna presenterade han en sensationellt radikal försoningsplan. Frankrikes och Tysklands kol- och stålindustri utgjorde "krigets livsnerv", basen för de bägge arvfiendernas militära styrka. Om man istället satte produktionen under gemensam kontroll kunde nya väpnade konflikter omöjliggöras.
Två år senare var kol- och stålunionen verklighet. Förutom Västtyskland och Frankrike anslöt sig Italien, Holland, Belgien och Luxemburg. Numera har unionens medlemsskara utökats till 27 länder, inklusive vårt eget, och kallas för EU. Säga vad man vill, men gamle Robert Schuman har lyckats väldigt bra med sitt syfte. Att EU-staterna skulle skicka soldater mot varandra förefaller ju komplett otänkbart.
Ändå lär det knappast bli folkfest på den officiella Europadagen i morgon, till åminnelse av Schumans historiska kommuniké. I Sverige vill inte ens en majoritet av invånarna vara med längre, enligt SOM-institutets senaste undersökning. Medlemskapet stöds bara av 42 procent, euron gillar endast 9 procent. EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) kommenterade siffrorna i måndags med att hon vill återskapa förtroendet genom intensivare politisk debatt i EU-frågor och "visa hur de påverkar oss i vår vardag". Men det är väl just detta som är felet.
EU har säkrat freden och givit oss en inre marknad för fri rörlighet och handel. Kombinerat med värnet av mänskliga rättigheter är det en fantastisk prestation som gjort vår tillvaro tryggare och rikare. Problemet är att EU utöver detta utvecklats till en byråkratisk koloss, ivrig att med sin ansiktslösa och ständigt svällande makt lägga sig i allt mer av människornas vardag. Eurokrisen, där varenda regel för valutasamarbetet brutits, har inte hejdat ambitionerna. Utan tvärtom blivit en förevändning för att öka centraliseringen till Bryssels aristokrati av tjänstemän och ytterligare tunna ut demokratin. Är det konstigt att den folkliga skepsisen tilltar?
EU ska inte vara ett överstatligt imperium som styr och ställer i enskilda människors liv. Framtiden ligger i att återvända till Europatankens ursprung: att vara ett ramverk för fredens och frihetens bevarande.