En 82-årig man i Linköping greps förra veckan misstänkt för mord sedan han hjälpt sin svårt sjuka hustru att dö.
Av allt att döma ville han bara lindra sin frus lidande - ändå kan mannen komma att dömas för brott. Den tragiska händelsen väcker starka känslor.
Corren har tagit emot en mängd telefonsamtal och inlägg på diskussionsforumet på Internet. Många vill berätta om en svår erfarenhet av lidande i livets slutskede.
Riksdagsledamot Staffan Danielsson (c) tar tillfället i akt att ställa sig positiv till aktiv dödshjälp. Men som han säger till Corren: "Det svåra är att dra gränser. Vad ska vi tillåta och hur ska det ske? Det är saker som jag inte tänkt färdigt om än."
Eftertanke är dock på sin plats innan man tar ställning till aktiv dödshjälp.
Empati med 82-åringen och det mycket svåra val han ställts inför måste man kunna känna utan att vilja ändra lagen.
Det finns nämligen mycket starka skäl till att aktiv dödshjälp är förbjuden.
I många fall finns det alternativ. Varken självmord eller medhjälp till självmord är förbjudet. En anhörig som till exempel skaffar fram en överdos läkemedel riskerar inget straff, så länge den sjuke tar sitt liv av fri vilja.
En patient har också rätt att tacka nej till livsuppehållande behandling.
Därtill kommer passiv dödshjälp, vilket innebär att sådan behandling avbryts, eller aldrig påbörjas. Det kan ibland vara så brutalt att man slutar ge en patient näring på artificiell väg - ett slags svältdöd, lindrad av smärtstillande medel. Behöver man verkligen gå längre än så?
Risken för missbruk av aktiv dödshjälp är kanske inte stor - men den är skrämmande. Det kommer alltid att finnas enstaka läkare med dåligt omdöme och anhöriga med tvivelaktiga motiv. Till det bör läggas risken för en felaktig prognos. Det har hänt att "dödsdömda" patienter tillfrisknar.
Aktiv dödshjälp riskerar också att skapa ett farligt tryck på vårdpersonalen. Att sjukvård är dyrt och resurserna knappa är välkänt. Döden får aldrig bli ett sätt att avlasta en otillräcklig sjukvård - det kan tyckas så självklart att det inte ens behöver sägas. Men om aktiv dödshjälp tillåts finns det en liten risk att en sådan ståndpunkt med tiden relativiseras. Det vore helt oacceptabelt.
Aktiv dödshjälp löser inte några etiska problem. Tvärtom skulle nya, mycket svåra frågor uppstå.
Det som verkligen förtjänar diskussion är hur den passiva dödshjälpen praktiseras. Många anhöriga som sett dödshjälpen på nära håll är kritiska. Flera av argumenten mot aktiv dödshjälp har bäring även på den passiva dödshjälpen. Det gäller till exempel risken för en felaktig prognos eller att råka ut för en läkare med dåligt omdöme.
I vissa fall är det både värdigt och barmhärtigt att avsluta en livsuppehållande behandling, i andra fall kan det finnas skäl till kritik.
Den diskussionen är viktigare än den om aktiv dödshjälp. Och den måste hållas levande.