Rränderna går aldrig ur. Kontrollreflexer hör till de mänskliga egenskaper som tillhör de svårare att få bukt med. Detsamma gäller för politiska rörelser. Det behöver väl knappast sägas att det i särdeles hög grad gäller arbetarrörelsen.
Det är den sedan några år självständiga svenska Riksbanken som nu skall kontrolleras. Den sätter nämligen inte räntorna så som rörelsen vill ha dem. Göran Persson var ju tidigare ute och signalerade att han ville se lägre räntor, trots att han var väl medveten om att det inte är hans sak att lägga sig i. Även LO krävde på sitt vanliga charmanta sätt en ränta de ansåg vara bäst för Sverige - eller dem själva. Synbarligen irriterade över att inte ha blivit åtlydda har de tagit ett ytterligare steg och riktar en direkt institutionell attack mot Sveriges riksbank.
I ett öppet brev till riksbanksfullmäktiges ordförande och ordföranden i riksdagens finansutskott kräver LO:s ekonomer nu att åtgärder vidtas mot den misshagliga riksbanksledningen. Gentemot finansutskottet kräver de att en extra utfrågning av Riksbankens ledning skall hållas och vad gäller riksbanksfullmäktige bör dessa diskutera om mandatperioderna för riksbankschefen och vice riksbankschefen även i framtiden skall inledas samtidigt eller om man skall ändra på den ordningen.
Formellt efterlyser man alltså inte en specifik ränteförändring. Man vill, som man själv uttrycker det, få till stånd en diskussion om hur Riksbanken bedriver sin penningpolitik.
Frågan är om det inte hade varit ärligast att kräva bestämmanderätten över räntan rakt av. För naturligtvis är den påstådda viljan att diskutera endast en hjälplig demokratisk fernissa över ett oblygt försök att utöva just den sortens politiska styrning som länge inverkade negativt på Riksbankens verksamhet.
När Riksbanken tillerkändes självständighet gentemot den politiska makten under 1990-talet var det något av det bästa som hänt svensk ekonomisk politik. Sittande regeringar hindrades effektivt att använda penningpolitiken för kortsiktig politisk vinning, vilket gjorde svensk inflationsbekämpningspolitik stark och trovärdig. Reformerna är en av huvudanledningarna till den svenska ekonomiska återhämtningen under 90-talet.
Men också av principiella skäl finns förstås anledning att reagera över LO:s beteende.
Först och främst är det Sveriges riksdag och inte facket som bestämmer om villkoren för Riksbankens verksamhet skall ändras. Det står naturligtvis LO fritt att tycka, men den nu vidtagna aktionen tyder på att man gärna gapar över mer än vad som är skäligt. Man drar sig inte ens för att öppet dra namngivna personers lämplighet i tvivelsmål. Riksbankschef Lars Heikensten, i väldigt ny roll som riksbankschef, och Irma Rosenberg har bara varit vice riksbankschef i ett år, säger man, underförstått att dessa två inte klarar att göra riktiga bedömningar.
Låt LO hålla på och muttra. Men något inflytande över Sveriges riksbank skall facket inte ha.