I tio års tid har den 27 januari, Förintelsens dag, varit nationell minnesdag i Sverige. Sedan 2005 är den även internationell minnesdag. Runt om i världen, Sverige och Östergötland kommer Förintelsens offer därför att uppmärksammas och hedras i dag.
I år är det dessutom exakt 70 år sedan andra världskriget bröt ut. Men när Tyskland gick in i Polen 1939 hade förföljelserna av judar redan pågått i flera år. Deras medborgerliga rättigheter hade tagits ifrån dem, deras butiker bojkottats och vandaliserats och synagogor bränts ned.
När andra världskriget var ett faktum eskalerade och spred sig judeförföljelserna till de ockuperade länderna.
I Polen förflyttades judar först till getton i storstäder som Warszawa och Lodz. Dit skickades också judar från andra delar av Västeuropa. Därifrån började sedan judar deporteras till koncentrations- och förintelseläger. Långa tågresor i godsvagnar utan mat, vatten och toaletter, förnedring, grymhet, svält, sjukdomar, ovisshet, medicinska experiment, massavrättningar och gaskamrar blev vardag för Europas judar.
Omkring sex miljoner judar mördades. Men även homosexuella, romer, slaver, funktionshindrade, politiska meningsmotståndare och tyskar med annat etniskt ursprung förtrycktes, förföljdes, deporterades och mördades av nazisterna.
På Forum för levande i historia i Stockholm pågår utställningen Holocaust by Bullets - Brottsplats Ukraina. Den visar de ukrainska judarnas relativt okända öde under andra världskriget. Mellan 1941-1945 mördades omkring 1,5 miljoner judar i Ukraina. De flesta sköts ihjäl av nazistiska dödspatruller och kastades i massgravar.
Bakom utställningen står fransmannen Patrick Desbois, vars farfar deporterades till fånglägret Rava-Ruska. I sex års tid har Desbois intervjuat överlevande, letat fram foton, kartor, dokument och offrens personliga ägodelar.
Utställningar som Desbois är oerhört viktiga. De håller minnet av nazisternas fruktansvärda grymheter under andra världskriget levande.
Eftersom de som överlevde Förintelsen, de som sitter inne på minnena, blir färre och färre blir det allt viktigare att ta vara på vad de har att berätta och exponera det för en större publik. Precis som Patrick Desbois har gjort med sin farfars historia.
För även om andra världskriget ligger långt tillbaka i tiden och folkmordet på judarna känns avlägset är antisemitismen långt ifrån död. Den pågående konflikten mellan Israel och Palestina är ett bevis på det: Israels krig har nämligen inte bara fått, i och för sig rättmätig, kritik. Det har också följts av uttalanden och handlingar som andas antisemitism.
Det är inte acceptabelt.
Antisemitism och andra extrema åsiktsinriktningar föder och göder hat. Hat skapar i sin tur grogrund för folkmord. Och om vi menar allvar med de där orden som har uttalats så många gånger - "aldrig mer" - så måste vi bekämpa såväl antisemitism som andra extrema åsikter. Att hålla minnet av Förintelsen levande är ett viktigt vapen i den kampen.