Ingen under 50 år kan föreställa sig hur lååååååååååååååång fredagen före påsk var på den tiden Sveriges statsminister hette Tage Erlander. Det var på den tiden det var ordning och reda i Sverige. Sen kom TV2, TV3 och TV4. Ju fler kanaler, desto mer av elände. Långfredagen är numera som vilken annan dag som helst. På Tage Erlanders tid mynnade långfredagen ut i filmen om Jesu lidande. Max von Sydow led på korset, och sen var det läggdags. I dag är Sverige modernt och sekulariserat och ingen tevekanal vågar visa något som kan förknippas med kristendomen.
Nej, allt var inte bättre på Tages tid. Bara annorlunda. Folk med funktionshinder var förpassade till ett liv i skymundan. Fick leva på nåder. I dag prioriterar politikerna handikappolitiken. Fast verkligheten stämmer inte alltid överens med de stolt klingande programförklaringarna. Ibland förvandlas verkligheten till absurd, svart teater. Inte alltid så kul för den som påtvingats huvudrollen. Det så kallade bilstödet för personer med funktionshinder är ett bra, det vill säga avskräckande exempel på det Moment 22 som alltför många med funktionshinder konfronteras med.
Ett exempel: Personen Y, kvinna, skadar sig så allvarligt att hon aldrig mera kan gå. Hon har, som det heter i lagen om bilstöd, ett "varaktigt funktionshinder". Med hjälp av läkare och sjukgymnast planerar Y för ett fortsatt aktivt liv - helt i enlighet med vad som sägs i förarbetena till lagen om bilstöd. Det vill säga att stödet ska "möjliggöra ett aktivt, självständigt och oberoende liv". Hennes ansökan om bilstöd avslås av försäkringskassan. Y är nämligen 50 år fyllda, och eftersom hon innan olyckshändelsen bedrev egen verksamhet anses hon inte stå till arbetsmarknadens förfogande. Y överklagar till länsrätten. När hon något senare påbörjar så kallad arbetsträning anser försäkringskassan att hon verkligen står till arbetsmarknadens förfogande. Ja till bilstöd, alltså? Nej, så enkelt är det inte. Arbetsträningen upphör nämligen, eftersom kommunen, som ska stå för en del av ersättningen till Y, inte anser sig ha råd att punga ut med några tusen kronor i månaden. Som ett brev på posten meddelar försäkringskassan att bilstöd inte är aktuellt, emedan Y:s arbetsträning upphört. Att Y erbjuds ett längre semestervikariat påverkar inte försäkringskassans bedömning. Frågan är dock om Y vågar acceptera erbjudandet. Gör hon det riskerar hon att förlora sin sjukpeng när vikariatet går ut. Moment 22, som sagt.
Y läser lagtexten: Bilstöd erhålls av den som "måste ha fordon för att kunna arbeta, delta i arbetslivsinriktad utbildning eller i rehabilitering". Hon tar del av Riksrevisionsverkets rapport från 1998, där det framgår att män har lättare att få bilstöd än kvinnor. Kvinnor får vårdbidrag eller handikappersättning, karlarna får bilstöd. Y tänker vidare, att om försäkringskassan hanterat hennes ansökan i rimlig tid, hade hon fortfarande arbetstränat när kassan fattade beslut. "Ska det verkligen ta drygt ett år innan man får besked?" säger Y, som vill arbeta, delta i arbetslivsinriktad utbildning eller i rehabilitering, men inte kan därför att hon nekas det som enligt lagen är en förutsättning för att hon ska kunna arbeta, utbilda sig eller delta i rehabilitering, nämligen bilstöd. Den som hänger med räcker upp en hand.
Regeringen har beslutat att utvärdera lagen om bilstöd. Utredaren bör kontakta Y. Då kan han/hon säkert få vissa tips om det här med samordningen mellan olika myndigheter och instanser.
TORBJÖRN GUSTAVSSON