Hundra dagar har gått sedan regeringen Reinfeldt tillträdde. De har präglats av stormar och reformer.
Valsegern var historisk. Aldrig tidigare har de borgerliga partierna haft en så stark sammanhållning i valrörelsen. Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val i modern tid, mitt i en strålande högkonjunktur som borde ha gett dem ett rejält övertag.
Sedan kom skandalerna. Handelsminister Maria Borelius ansåg sig - trots familjens miljoninkomster - inte ha råd att betala sin barnflicka vitt. Dessutom lät paret Borelius ett bolag på Jersey stå som ägare till villan i Falsterbo och slapp på så vis förmögenhetsskatt.
Kulturminister Cecilia Stegö Chiló avgick sedan det blivit känt att hon under 16 år inte betalat tv-licens.
Bara några veckor efter valet var regeringspartiernas opinionssiffror rekordlåga - också det en historisk vändning.
Utrikesminister Carl Bildts optionsaffärer i Vostok Nafta och förändringarna av a-kassans regler gav kritikerna vatten på sin kvarn.
Men man måste skilja på den rättvisa kritiken och den orättvisa. De två ministrar som fick gå, var olämpliga val redan från början. Onekligen en miss av statsminister Fredrik Reinfeldt.
Kritiken mot Bildt har däremot till stora delar varit osaklig. Överåklagare Christer van der Kwast har beslutat att det inte finns något att utreda.
De sänkta ersättningsnivåerna i a-kassan var en del av det program som alliansen gick till val på. Någon politisk skandal, vilket facket och socialdemokraterna försöker framställa det som, är beslutet därför inte.
Alliansen har hittills inte gjort sig populär. Men man har visat viss handlingskraft.
Det utlovade jobbavdraget har finansminister Anders Borg genomfört på kort tid.
Socialminister Göran Hägglund har aviserat att stopplagen som försvårar för sjukhus i privat regi ska bort. Och apoteksmonopolet ska äntligen hävas.
Från utbildningsdepartementet har flera positiva beslut och signaler gått ut. Betyg tidigare i grundskolan och mer makt till lärarna hör dit.
Det är mycket viktigt att förändringarna kommer igång, så att väljarna hinner se resultat i god tid före nästa val.
Moderaterna har inte drabbats hårdast av de vikande opinionssiffrorna, trots stormen kring tre m-ministrar. Det är i stället de tre mindre partierna, främst folkpartiet, som tappat mest.
Kanske beror det på att moderaterna genom sina många och tunga ministerposter bäst lyckats med att visa upp en stark profil. De har rent av anklagats för att helt dominera den nya regeringen.
Småpartierna riskerar att bli allt mer pressade om de fortsätter att tappa väljare. För att profilera sig kan de bli tvungna att göra utspel som har udden riktad mot regeringspolitiken.
En mer livlig politisk debatt även mellan regeringspartierna vore positivt, så länge den inte skapar instabilitet.
Handlingskraften och resultaten kommer att vara mer avgörande för alliansens framtid, än att de framstår som eniga till varje pris.