Det är bara att konstatera att landstingen -- i Östergötland och Kalmar -- visat prov på handlingskraft. Med besluten i de båda landstingsstyrelserna räddas trafiken på Stångådalsbanan mellan Linköping och Kalmar samt Tjustbanan mellan Linköping och Västervik. Det handlar framför allt om att behålla trafiken fram till 2008, då den nya upphandlingen skall ske.
Därmed hoppas landstingspolitikerna att BK Tågs konkurs inte skall få långtgående konsekvenser för resvanorna; bilismen skulle ha blivit vinnare om inte trafiken hade säkerställts under tiden fram till den nya upphandlingen. Man gör den förmodligen riktiga bedömningen att det då skulle ha blivit svårt att få folk att åter välja tåget.
Att annars tröga byråkratiska system visar en sådan handlings-kraft är lite ovanligt och känns uppfriskande. Men de snabba besluten väcker samtidigt också en viss undran. Hur väl underbyggda är egentligen de åtaganden som nu gjorts? Det handlar om betydande summor som satsas.
Plötsligt har det visat sig finnas friska miljoner att plocka fram ur en annars hårt hållen landstingsbudget. Östgötalandstinget satsar tolv miljoner kronor om året fram till 2008 -- ett plus på två miljoner per år. Då vill det till att man verkligen vet vad man gör.
Det finns dock oklarheter. Politisk enighet råder om att nya tåg skall köpas 2008. Men, sägs det, om det blir SJ som tar över är det inte säkert att nya tåg behöver köpas in. Med SJ skulle det problem som var en viktig orsak till BK Tågs bekymmer, att det saknades förbindelse till Stockholm, försvinna. Politikerna verkar utgå från att SJ återkommer. Om så inte sker, kommer kanske miljonerna att vara bortkastade.