Klipphängaren från förra veckans krönika var:
Medier med ansvarig utgivare kan tillåta sig tuffare publiceringar än medier som saknar utgivare, som de flesta hemsidor på nätet. Varför finns då listor över dömda pedofiler bara på nätet och inte i tidningarna? Varför finns namnen på ungdomarna som fälldes för att ha vållat Riccardo Campogianis död på nätet, men inte i Expressen, DN eller Corren?
Svaret är de etiska regler som gäller för press, radio och teve. De har vuxit fram under 150 år i en stundtals hård strid som handlat om tryckfrihetens gränser. Vad får sägas offentligt? Tryckfrihetslagstiftningen (den första kom redan 1766) ger medierna stora möjligheter, som vi under perioder utnyttjat till bristningsgränsen. Den som kryper ned i arkiven och läser tidningar från mitten av 1800-talet kommer att häpna över namngivningar, detaljrikedom och avancerad ryktesspridning i spalterna. Inte olikt dagens hemsidor.
Det gick så långt att dåtidens politiker hotade med att inskränka tryckfriheten. För att möta dessa krav lovade tidningsbranschen bot och bättring. För att visa sin goda vilja bildade en rad ledande publicister 1874 en förening vars enda syfte var att värna god publicistisk sed. Jo, det var Publicistklubben som än i dag är en livaktig organisation.
Liknande situationer har uppstått flera gånger - och alltid mötts av frivilliga åtgärder från medierna. 1916 bildades Pressens opinionsnämnd, den hedersdomstol där den som misshandlats i medierna kan få upprättelse. 1923 presenterade Publicistklubben branschens första etiska regler. 1969 infördes PO, Allmänhetens Pressombudsman och 1974 kom dagens version av etiska regler.
Alla dessa åtgärder har tillkommit under perioder när mediernas publiceringar brutaliserats och politikerna hotat med inskränkningar av tryckfriheten. Tillspetsat kan man säga att de etiska reglerna tillkommit för att medierna inte ska utnyttja den frihet som Tryckfrihetsförordningen ger.
Grundvalen för de etiska reglerna är att, utan censur, få medierna att ta större hänsyn till enskilda människor som hamnat i utsatta situationer. Offer såväl som brottslingar. Undantag finns, givetvis. Hänsynen till den enskilde ska vägas mot allmänintresset, den information man som medborgare har rätt att få ta del av.
I häpnadsväckande stor utsträckning följer de traditionella medierna de etiska reglerna. Därav bristen på pedofillistor.
Annat är det på nätet. Där frodas en kultur där sanningen är den styrande faktorn. Inte hänsyn, återhållsamhet och etiska regler.
Det kan tyckas vara ett problem för dem som publicerar sig på nätet, men problemet är i lika hög utsträckning de traditionella mediernas. Vad får det för effekt på samhällsdiskussionen att allt fler anser att press, radio och teve döljer sanningen, medan nätpublicisterna rakryggat vågar stå för den?
Personligen tror jag att sanningskulturen på nätet kommer att bidra till att förråa vårt samhälle. Hänsyn är barmhärtighet.