Nobelpristagaren Harold Pinters inspelade Nobelföreläsning i onsdags var en rätt magstark historia. George W Bush och Tony Blair var massmördare och USA var över huvud taget roten till allt ont här i världen.
Om detta kan man säga mycket. Främst, förstås, att det är samhälls-kritik på så låg nivå att Pinter gjort sig själv en tjänst om han hållit tyst.
Sedan kan man konstatera att det är oförskämt mot dem som förväntat sig mer kvalitativa tankar om framför allt något litterärt men som i stället tvingades höra på massa nonsens. Nobelföreläsningen är inte tänkt att nyttjas för politiskt apspel.
Men så sägs det också, från borgerligt håll, att Svenska akademin gjort bort sig i sitt val av Nobelpristagare. De menar att Pinter tydligt har visat att kritikerna hade rätt; att han är en extremist.
Och det visade han förvisso, men det är ändå feltänkt. Nobelpriset i litteratur handlar inte om extremism eller moderation. Det handlar om litteratur. Och som alltid då litteratur bedöms måste författarens person, till och med avsikter, avskiljas från texten. Historien är full av knäppgökar som presterat högtstående konstnärliga verk och kommer alltid att vara det. Vi kommer att få uppleva fler Pintrar på både höger- och vänsterkanten.
Svenska akademin kanske har gjort ett dåligt val. Men i så fall för att Pinter inte håller det litterära måttet. Inte av någon annan anledning. Om upphovsmannen bakom ett kvalificerat litterärt verk visar sig vara en barnslig fanatiker är det förstås trist, men ingenting som Svenska akademin skall behöva ta hänsyn till.