En stor del av trakasserierna utspelade sig på nätet. Bakom kampanjerna stod våldtäktsmannens äldre bror, som skapade en blogg där de lögner som sedan spreds för att misstänkliggöra flickorna planterades, och hans mor, som startade grupper på Facebook, där hatet snart blommade ut. Dessa grupper, där tonen var rå och präglades av uttalade och outtalade hot mot våldtäktsoffren, samlade över fyra tusen medlemmar. Lilla Bjästa har drygt 1700 invånare.
Lögner sprids lätt på nätet. Planteras de rätt reproduceras de snabbt på ett sådant sätt att det snart är svårt att bedöma vad som är källan. För den som vill driva en kampanj av det slag som våldtäktsmannens anhöriga gjort finns många effektiva verktyg att tillgå på nätet. Detta i kombination med möjligheten att vara anonym och många ungas längtan efter syndabockar bidrog till den snöbollseffekt som kampanjerna för Bjästavåldtäktsmannen fick.
Efter detta och andra uppmärksammade fall av nätmobbning höjs röster som vill reglera och kontrollera ungdomars användande av internet. Men grundproblemet är inte att ungdomar hatar på internet, utan att de hatar så mycket. Rektorn på skolan i Bjästa skyller sin och lärarkollegiets flathet gentemot mobben på att de inte vet hur man använder nätet. Men nätet är bara en spegel av verkligheten. Det kan inte ha undgått en uppmärksam vuxen.
Reportaget har fått ett enormt genomslag. Människor i hela landet har nu engagerat sig i grupper på nätet för att stödja de våldtagna flickorna. Man har skickat brev och blommor till klasskompisen som var den enda som ställde upp för den första våldtagna flickan när mobben härjade som värst. Men uppmärksamheten har också medfört hat och vrede gentemot våldtäktsmannens anhöriga, mot rektorn och prästen som figurerade i reportaget och mot befolkningen i det lilla Bjästa. Samma primitiva mekanismer som fick ett helt samhälle att ta parti mot flickorna har nu satts i rörelse åt andra hållet. Kanske kan man tycka att de bara får smaka på sin egen medicin, men konsekvenserna är oöverblickbara.
Den nya teknologin har gjort det lätt att kommunicera. Det går lika snabbt att skicka en mening till andra sidan jorden som det tar att formulera den. Tillsammans med den skenbara anonymiteten har det element av eftertanke och självcensur som utövas i övrigt tal och skrift utraderats. Språket har blivit hårdare, tonen råare. Kanske ställer teknikens möjligheter rentav högre krav på eftertanke, självcensur och god ton än förr. Men grundproblemet är inte hur ungdomar hatar, utan att de hatar överhuvudtaget. Medan vuxenvärlden sviker sitt vuxenansvar.