Kanske är den digitala agendan regeringens tråkigaste dokument någonsin. Det är teknokratiskt och illa skrivet, och framförallt känns det som att agendan är skriven för en annan tid, som 1998.
Det längsta kapitlet handlar nämligen om att alla ska med. Sverige toppar förvisso statistiken, 91 procent har tillgång till internet i hemmet, men det räcker inte för regeringen. Att få 90-åringar och "alternativa" som stolt har valt bort dator att hoppa på it-tåget är viktigast, och det gör agendan feg.
Den genomsyras av flåshurtigt positiva budskap om hur bra allting ska bli: Fred på jorden, utrotad fattigdom, demokrati och tillväxt - bara alla skaffar internet.
Men den överväldigande majoritet som använder internet vet att nätet har både en fram- och en baksida, och skulle inte skrämmas iväg från tangentbordet om den digitala agendan vågade sig på en seriös diskussion om problemen och motsättningarna i it-samhället.
När agendan försiktigt nämner att både säkerhet och personlig integritet är viktigt så minns alla andra de uppmärksammade demonstrationerna mot FRA, som efter självmordsbombaren i Stockholm och Breivik i Norge slog över i missnöje med att Säpo inte lyckas hitta galningarna på nätet.
När agendan ännu försiktigare nämner upphovsrätten och önskemålen om enklare tillgång till "kreativt innehåll" så minns alla andra Pirate Bay och de hårda debatterna mellan Piratpartiet och företrädare för film-, spel-, bok- och musikbranscherna.
När agendan glatt berättar att svenska 15-åringar är bra på digital läsning så minns vi andra att mätningen visade att ungdomarna som använde datorn mest klarade provet sämst (Corren 29/6).
När agendan jublar över digitaliserade journaler i vården undrar vi andra om läkaren som ska kolla ett födelsemärke måste veta allt om oss, inklusive eventuella psykiska sjukdomar, könssjukdomar eller aborter.
Visst finns det bra saker i agendan - en ambition att öka tillväxten genom smartare it-användning i näringslivet, ett mål att lägga ut all offentlig information som inte är integritetskänslig på nätet - men de godbitarna missar läsaren lätt i den teknokratiska beskrivningen av "förvaltningsgemensamma tjänster" och "standardiseringsarbete".
Om ambitionen är att alla ska med kanske man borde skriva agendan så att alla vill läsa?
Det märkligaste har Per Strömbäck, ansvarig utgivare för Netopia, bloggat om: Inför den högtidliga presentationen av den digitala agendan så bjöd it-minister Anna-Karin Hatt in företag och organisationer att signera en avsiktsförklaring till stöd för agendan. Men de fick inte läsa den!
Ett 40-tal valde ändå att signera innan agendans innehåll blev känt. Anna-Karin Hatt säger att regeringen aldrig tidigare haft en så "öppen och inkluderande process som den här". Orwell skulle ha skrattat åt den grisen i säcken.