Den som vill köpa ett hus eller en bostadsrätt får kompromissa med sig själv. Var man vill bo och vilken standard man vill ha på bostaden får vägas mot hur mycket pengar man kan och vill lägga på boendet.
Det är orättvist, tycker en del, att människor med mycket pengar kan välja och vraka bland bostäderna medan andra får nöja sig med det de har råd med. Det är dock en orättvisa som är känd, tydlig och transparent.
Andra orättvisor är mer hemliga och otydliga. Den som vill hyra sin bostad har naturligtvis också önskemål om läge och bostadsstandard. På hyresmarknaden är det dock inte månadskostnaden som avgör om man får sin drömbostad. Tid i bostadskö, ett bra kontaktnät och i extremfallen olagliga "svartkontrakt" avgör vem som får drömboendet.
Däremot gör det svenska reglerade hyressystemet att turpellen som får en lägenhet på Fina Gatan, där alla vill bo, och olyckssystern som får flytta in i Miljonprogrammet, där ingen vill bo, mycket väl kan ha samma hyra. Ja, olyckssystern kan till och med ha en högre hyra, om hennes bostad i Miljonprogrammet anses ha en högre standard enligt bruksvärdessystemet.
Detta är också orättvist, och medför dessutom en rad problem:
Risken för korruption ökar när kontakter avgör vem som får en viss bostad. Ett antal skandaler har uppdagats, där politiker, fackliga ombudsmän och liknande har använt sin position för att fixa attraktiva hyreskontrakt åt sig själva och tjocka släkten.
Det byggs inte tillräckligt många hyresrätter, och många hyresrätter ombildas till bostadsrätter. Eftersom hyressättningen är underkastad allmännyttans normering, blir det mer intressant att bygga bostadsrätter, och för hyresgäster som har kommit över attraktiva hyresrätter blir det lukrativt att ombilda till bostadsrätter.
Rörligheten på bostadsmarknaden blir trög. Den som har kommit över en attraktiv hyresrätt släpper den inte, även om personen till exempel köper ett hus. Detta får svåra konsekvenser för rörligheten på arbetsmarknaden, och slår särskilt hårt mot vissa grupper. Många ungdomar med dålig ekonomi betalar extremt mycket för sitt boende, som de hyr i andra- eller tredjehand.
Det finns alltså starka skäl att ändra reglerna för svenska hyresrätter, så att de blir mer marknadsmässiga. En helt fri hyresmarknad är knappast lösningen, men mer marknad än i dag är nödvändigt om hyresrätterna ska finnas kvar på lång sikt.
Men när regeringens utredare förra veckan föreslog just mer marknadsmässighet i ett fortsatt reglerat hyressystem reagerade vänstern och Hyresgästföreningen med reptilhjärnan. Mona Sahlin anser att man "avvecklar den svenska modellen". Det hon borde fråga sig är:
Har vi en rättvis hyresmarknad i Sverige i dag?
Är bostadssegregation ett okänt problem i Sverige?
Byggs det tillräckligt med hyresrätter, och är rörligheten på bostadsmarknaden tillräcklig?
Eftersom svaren är nej, behövs det en konstruktiv diskussion i stället för reflexmässigt kramande av en reglering som har havererat.