Visst var beställar/utförarmodellen värd att pröva i Linköping. Synd bara att politikerna tillät sig att bli modellens fångar.
- Skrota beställar/utförarmodellen, skrev jag 1999. Nu är det 2012 och Niklas Borg (M), socialnämndens ordförande, vågar öppet ifrågasätta modellen.
- Vi måste våga ompröva gamla strukturer, säger Borg i Corren.
Paul Lindvall (M), kommunstyrelsens ordförande, spjärnar emot, ungefär som S-ledningen gjorde 2003 då kritiken mot beställar/utförargeschäftet accelererade inom Socialdemokratin.
Modellen lovade "tydliggöra kostnadsutvecklingen", "tydliggöra politikerrollen", "främja medborgarinflytandet", med mera. Så blev det inte, och sedan modellen havererade på skolans område, och sedan den marknadsliberala beställarhysterin ockuperade äldreomsorgen (lägst anbud vinner!) framstår organisationsmodellen mest som en groteskt kostnadskrävande administrativ överbyggnad, samt som ett lyhört redskap för marknadsanpassning och konkurrensutsättning.
Nu påstås, lite yrvaket, att modellen inte är anpassad till den verksamhet som kretsar kring barn och unga. Detta uppmärksammades för tio år sedan. Men eftersom politikerna är modellens frivilliga fångar hände ingenting. Mycket mer lär inte hända nu. Inte så länge Paul Lindvall och andra systemkramare får råda. Att syftet med modellen, och dess effektivitet, ifrågasätts av allt fler betyder ingenting.