Irakskandalen fortsätter att växa. I går publicerade tidningen Washington Post nya bilder på nakna, förnedrade irakiska fångar. Uppenbarligen finns det tusentals liknande bilder. I går uttryckte också president George W Bush kritik mot sin försvarsminister för att denne inte hade informerat honom om övergreppen.
En sådan, offentlig desavouering från presidenten av en ledande företrädare för hans regering är både unik och betecknande. Haveriet i Irak spräcker också den amerikanska statsledningen.
Försvarsledningen har av allt att döma i flera månader känt till vad som pågår i tortyrfängelset utanför Bagdad, men inga åtgärder har vidtagits.
Ytterligare ett svårt slag mot den amerikanska trovärdigheten har levererats av ledningen för Internationella Röda korset. Övergreppen hade observerats av organisationen, som också hade informerat höga amerikanska regeringsföreträdare om detta för månader sedan. Att Röda korset offentliggör sådan information är unikt även det, och det understryker ytterligare vidden av det som inträffat.
Men lika tydligt är att George W Bush inte riktigt förstått detta. Den amerikanske presidenten hade en chans - liten, men ändå - att reparera i alla fall en del av den otroliga skada som övergreppen orsakat när han lät sig intervjuas av två arabiska, Amerikavänliga tevekanaler.
Bush tog inte den chansen. Det som var slående var vad han inte gjorde, att han inte bad om ursäkt. I stället uppmanade han araberna att förstå att detta inte är Amerikas rätta ansikte. Varför skulle araberna tro den amerikanske presidenten?
I stället för en klar och tydlig ursäkt fick de arabiska tevetittarna en lektion i amerikansk självgodhet, en utläggning om den amerikanska demokratins förträfflighet. Det har knappast någon resonans i det Irak där invånarna mer upplever baksidorna av den amerikanska imperialismen.
Den kände amerikanske historikern och islamexperten Bernard Lewis beklagade i en intervju häromdagen att amerikanska beslutsfattare har så lite känsla för Mellanösterns historia, kultur, för alla dess nyanser. George W Bushs framträdande var ett närmast parodiskt exempel på denna brist på kunskap och framför allt empati.
Fiaskot, haveriet är ett faktum. Först visade det sig inte finnas några massförstörelsevapen i Irak - det officiella skälet till kriget - samtidigt som bevisen på att amerikanerna hela tiden var medvetna om detta men bluffade hopat sig.
Då återstod för Förenta staterna att lyfta fram demokratiargumentet, att påstå att det främsta syftet med kriget var att införa demokrati i Irak och sedan i resten av Mellanöstern. Synd bara att de amerikanska soldaterna och förhörsledarna inte hade informerats i förväg om att det var detta som var deras mission, inte att förnedra och kränka mänskliga rättigheter och sedan stoltsera med detta.
Förenta staterna har skämt ut sig. Den amerikanska armén är nerkletad med skam. Dessvärre är inte detta bara ett amerikanskt problem. Amerikanerna själva kan i slutändan också mycket väl komma att rycka på axlarna. Nya opinionssiffror visar visserligen att stödet för president Bush är det lägsta sedan valet 2000, men det som händer i Irak berör inte amerikanerna så mycket som man skulle kunna tro. Betydligt mer avgörande för väljarnas preferenser är hur det går för det egna landets ekonomi. Så Bush kan mycket väl bli omvald.
Däremot kommer den amerikanska Irakpolitikens haveri att få förödande konsekvenser i Mellanöstern. Efter det "vackra" exempel som västvärlden visat upp i Irak, riskerar de redan svaga inhemska krafter som velat verka för att reformera och liberalisera Mellanösterns ruttna diktaturstater att marginaliseras ännu mer.
Det som befläckats är så mycket mer än Amerikas anseende - det är talet om demokrati och reformer. "Se vad som hände när de fina demokraterna från väst införde mänskliga rättigheter i Irak," kommer islamister och andra extremister att säga för att tysta liberalerna i regionen.
Förenta staterna har hittills gjort allt i Irak för att underblåsa den ideologi som Usama bin Ladin står för. Det är djupt tragiskt.