Oskuldsoperationer, att kirurgiskt skapa en "mödomshinna", är vedervärdiga av åtminstone två skäl.
Först och främst innebär operationen ett accepterande av en världsbild där kvinnor inte har samma människovärde som män. Män och kvinnor som ägnar sig åt hedersförtryck är perverst fixerade vid "mödomshinnan" och dess bevarande fram till bröllopsnatten. De är beredda att ta ifrån flickor och unga kvinnor all frihet, låsa in dem, kontrollera dem, hota, misshandla och till och med döda för "mödomshinnans" skull.
Många kämpar emot hedersförtrycket. Individer, organisationer, myndigheter och politiker slåss på olika fronter för att utrota hedersförtrycket. Det svenska samhället är - åtminstone i teorin och policydokumenten - rustat att med rejäla resurser stödja, hjälpa och skydda de kvinnor som vill fly från hedersförtryck.
Men oskuldsoperationer är motsatsen till denna kamp - det är att kapitulera inför hedersförtrycket. "Förtryckarna har rätt att kräva att du är oskuld, så därför hjälper vi dig med en operation", signalerar oskuldsoperationerna.
Det finns ytterligare ett tungt argument mot oskuldsoperationer: "Mödomshinnan" finns inte. Föreställningen om en hinna som sprängs sönder och blöder vid det första samlaget är felaktig. Det är fler kvinnor som inte blöder än som blöder vid det första samlaget. Den minoritet som ändå blöder gör det inte för att en icke-existerande "mödomshinna" har gått sönder, utan för att de inte varit tillräckligt upphetsade.
Blod eller inte blod på lakanet efter bröllopsnatten bevisar alltså inte om kvinnan var oskuld eller inte. De hedersförtryckare som tvingar sina offer att genomgå underlivsundersökning förblir också okunniga - det går inte att se på en kvinnas könsorgan om hon är oskuld.
Men oskuldsoperationerna bidrar till att myten om "mödomshinnan" lever vidare. Hedersförtryckare som blir upplysta om att den fysiska egenskap de tror sig försvara är ett fantasifoster, kan ju värja sig med att om det inte fanns en "mödomshinna" så skulle ingen läkare kunna sy ihop den. (Det man verkligen gör vid en oskuldsoperation är att åstadkomma ett sår i underlivet - för att det ska blöda vid penetration).
Hedersförtryckets oskuldsfixering bygger på en monumental okunskap om kvinnokroppens biologi, och oskuldsoperationerna hjälper till att upprätthålla både förtrycket och okunskapen.
Ändå kan det i vissa undantagsfall vara rimligt med skattefinansierade oskuldsoperationer. Sjukvården ska rädda liv, och om en kvinna riskerar döden ifall hon inte blöder på bröllopsnatten så bör hon få en operation.
Men innan någon sätter kniven i hennes underliv bör hon informeras om vilka möjligheter hon har till skyddat boende, skyddad identitet och att polisanmäla förtryckarna. Det är dyrare och svårare att skydda en förföljd kvinna än att fejka en "mödomshinna" - men kvinnors lika människovärde och varje individs frihet att bestämma över sig själv är viktigare än pengar.