Det är en ambition som är lätt att sympatisera med. Men även om Linköping relativt enkelt och inom en ganska snar framtid kan befria sig från kolet, är det betydligt svårare internationellt. Antag att FN enades om ett totalförbud mot kol just nu. Det vore utmärkt för klimatet. Men till ett oförsvarbart högt pris. Den globala ekonomin skulle krascha direkt, de mänskliga umbärandena hade blivit enorma.
Kalla fakta går nämligen inte att förbise. Kol är världens mest använda bränsle, det svarar för närmare 40 procent av den totala elproduktionen. Jordklotet rymmer fortfarande gigantiska mängder kolbaserad energi, som dessutom är smidig att utvinna och mycket konkurrenskraftigt sett ur ett strikt marknadsperspektiv.
Vi må ogilla det, men mänskligheten kan tills vidare inte klara en ringaste dag utan kol. Så vad göra? Självklart måste vi utveckla alternativa energikällor och förvalta miljön så att inte våra levnadsbetingelser hotas genom en skenande växthuseffekt. Nu är dock inte kolet i sig problemet, utan förbränningen.
På denna avgörande punkt finns lyckligtvis en lösning i vardande som kallas CCS, vilket uttyds Carbon Capture and Storage. Alltså att koldioxiden avskiljs och skickas tillbaka i berggrunden. Tekniken är igång och provas, bland annat vid SSAB:s masugn i Luleå. SSAB är det företag som släpper ut mest koldioxid i Sverige, varav 90 procent är relaterat till processen i masugnarna. Men sannolikt inte länge till. SSAB har redan genom sin pilotanläggning i Luleå framgångsrikt testat att rena röken med CCS-teknik.
Ett annat exempel är Vattenfall, som inte bara gör stora vinster på kolkraft, utan även investerar i forskning om hur koldioxiden ska hanteras. 2008 byggde Vattenfall världens största provanläggning för industriellt bruk av CCS vid koncernens tyska kraftverk Schwarze Pumpe. Konkreta planer på att gå vidare med tekniken finns utarbetade för andra kolkraftverk i Tyskland, Danmark och Holland.
EU har gett sitt fulla stöd till denna utveckling. I slutet av förra året förklarade EU:s dåvarande energikommissionär Andris Piebalgs att unionen satsar en miljard euro på att förfina CCS-tekniken, vilken enligt kraftindustrin beräknas vara redo för kommersiellt bruk i stor skala om fem till tio år.
CCS gör inte allt blir frid och fröjd, det inget allena saliggörande recept. Något sådant finns inte på energifronten och bör heller inte finnas. Det gäller att finna en väl avvägd mix av olika energislag och tekniker för att kunna nå vägen till en hållbar morgondag. CCS kan i det perspektivet ge oss andrum att gradvis fasa ut den globala kolanvändningen i en takt som tar rimliga ekonomiska och mänskliga hänsyn.