Barn som inte går i förskolan riskerar att få ett sämre språk och att bli sämre på att läsa, larmade SVT:s Rapport häromdagen. Bakgrunden är en forskaranalys av de nordiska ländernas resultat i Pisa-undersökningarna av 15-åringars läsförmåga.
Men när man läser Northern Lights on PISA 2009 är det svårt att förstå Rapports vinkel. Sverige ligger risigt till - med 17,4 procent svaga läsare är vi sämst i Norden, och vi står dessutom för den största försämringen sedan år 2000.
Finland är som vanligt bäst i klassen. Men gemensamt för de nordiska länderna är att pojkar och invandrarelever är kraftigt överrepresenterade bland svaga läsare. Föräldrarnas socioekonomiska status och utbildningsnivå betyder mycket för läsförmågan, liksom hur mycket den enskilda eleven tycker om att läsa. (Finland är det enda nordiska land vars 15-åringar tycker mer om att läsa än OECD-snittet. Kanske en ledtråd till varför de alltid är bäst?)
Bland alla dessa faktorer väljer alltså SVT att lyfta fram förskolan - trots att forskarna påpekar att uppgifterna om vilka 15-åringar som gått i förskola är osäkra. Varken SVT eller forskarna frågar sig hur många av dem inte gått i förskola som har flyttat till Sverige efter 7 års ålder - "förskoleeffekten" kanske egentligen är en bieffekt av "andraspråkseffekten"?
Inte heller frågar sig SVT eller forskarna varför svenska ungdomars läsförmåga stadigt försämras samtidigt som andelen barn i förskola ökade från 66 till 83 procent mellan 2000 och 2010. Om förskolan är lösningen borde vi prestera bättre än någonsin!
Jag tror i stället att det handlar om det gamla vanliga förskolehyllandet. Luthersk arbetsmoral tillsammans med nymoderaternas arbetslinje och svensk statsfeminism slår fast att alla ska arbeta heltid, och då måste småbarn vara på förskolan åtminstone 45 timmar i veckan. Därför rapporterar medier alla positiva nyheter om förskolan utan kritiska frågor (journalister har också småbarn). Vi vill helt enkelt tro på den institution där våra barn växer upp.