Det som redan från början framstod som ganska uppenbart, utom för den spanska regeringen, har blivit allt tydligare. Bevisen för att det värsta terrordådet i Europa i fredstid utfördes av islamistiska terrorister har fortsatt att hopa sig. Det betyder att vi verkligen kan tala om ett 11 september - på 11 mars - i Europa.
Vi vet vilken effekt 11 september fick i Förenta staterna - en allmän mobilisering för att nedkämpa det islamistiska hotet. Vilken effekt kommer den 11 mars att få i Europa?
Tysklands regering begärde i går att EU-länderna samlas för att dryfta unionens säkerhet. Plötsligt har Europa vaknat upp till insikten att kontinenten är en måltavla i det världskrig som den islamistiska terrorismen bedriver.
Den svenske Säpochefen förklarade häromdagen att den svenska säkerhetspolisen inte hade förutsett någon större attack i Europa. Man kan sannerligen förundras över denna allmänna, europeiska världsfrånvändhet.
Trots allt har myndigheterna i Storbritannien vid flera tillfällen de senaste två åren påpekat att det inte är en fråga om ett stort attentat kommer att genomföras i landet, utan bara en fråga om när. Men kanske har inte övriga europeiska länder räknat Storbritannien till Europa.
Nu kommer politikerna och deras säkerhetsexperter att diskutera hur Europas länder skall skydda sig mot det nyupptäckta hotet. Men frågan är hur det står till med det viktigaste av allt, med viljan att verkligen gå i närkamp med den islamistiska terrorn. Förutsättningen för att man skall kunna göra något åt terrorismen är att man till att börja med erkänner problemets existens. Och hittills är det förnekandet som dominerat.
Det är ytterst betecknande att Spaniens regering så snabbt lade skulden på ETA, att ansvariga spanska politiker även efter att bevisen på dådens islamistiska ursprung började manifestera sig, envist fortsatte att förneka att det kunde röra sig om något annat än baskisk terrorism. Denna envisa förnekelse visar hur svårt det är att smälta tanken på att ett europeiskt land kan bli attackerat i islamisternas världskrig.
Men denna fas är nog övergående. Nu kan vi i stället se hur förnekelsen följs av självgisslet. Europas reaktion ser alltså ut att bli totalt olik Amerikas reaktion efter 11 september. Nu börjar man i Spanien söka förklaringen till terrorn hos det egna agerandet. Spanien deltar i ockupationen av Irak. Det är detta som är förklaringen till att landet utsetts till måltavla av terroristerna, hörs det nu sägas.
Det finns anledning att tro att detta också kommer att bli den allmänna, europeiska tolkningen. Den europeiska mentaliteten ser världen i ett socialt, "förstående" perspektiv: Finns det en konflikt så beror det definitionsmässigt på att bägge parter har felat, och då får man sätta sig ner och finna en gemensam lösning. Och om det i synnerhet handlar om ett problem som härrör från fattigare länder, söker europeiskt tänkande förklaringen i sociala och ekonomiska missförhållanden, vilka i sin tur alltid anses vara orsakade av européer och andra västerlänningar. Alltså blir reaktionen självgissel och fredlig "konflikthantering". Inget av detta kommer att förslå när det gäller det hot som också Europa står inför.
Islamismens heliga krigare är en sorts fiende som man helt enkelt måste stå upp emot på samma sätt som västvärldens demokratier en gång fick stå upp emot nazismen. Islamismen är precis som nazismen en totalitär ideologi. Islamisterna hatar väst, bara därför den är väst, med sin liberalism, tolerans och demokrati, punkt slut. De behöver inga socioekonomiska ursäkter för sitt Heliga krig. Därför behöver vi heller inte ägna en sekund åt meningslöst självkritiska reflektioner över hur vi västerlänningar eventuellt kan ha sårat terroristernas känslor.
Europa och Amerika delar samma fiende. För att segra måste västvärlden stå enad i kampen. Det är djupt olyckligt att Amerika genom sitt missriktade krigsäventyr i Irak inte bara förslösat energi som hade behövts i kampen mot terrorismen, utan också förstört så mycket av sitt anseende i Europa.