Sverige har gjort sig känt som en generös biståndsgivare och en varm anhängare av FN. I går naggades den svenska självbilden i kanten när SR:s Eko-redaktion meddelade att finansminister Anders Borg vill minska biståndet, och förmodligen skära ned på den andel som går till FN. Anledningen till beslutet var inte särskilt dramatisk; resurser ska omfördelas från bistånd till asylmottagande då Sverige tar emot alltfler flyktingar. Dock hördes upprörda reaktioner från de mest skilda håll, vilket tyder på frågans sprängstoff. Från främlingsfientliga röster som förvånansvärt nog kritiserade att det svenska biståndet krymper till indignerade vänsterdebattörer som menade att detta är ett svek gentemot FN.
Det är uppenbart att det är tabubelagt att diskutera biståndet och dess storlek i Sverige. Förmodligen för att det länge satts likhetstecken mellan ett generöst internationellt bistånd och solidaritet med fattiga länder. Alliansen avsätter varje år en procent av BNI (bruttonationalinkomsten) till bistånd. I budgeten för 2013 kommer cirka 38 miljarder kronor att gå till olika former av biståndsprojekt. Det är en svindlande summa. Det finns en konsensus kring att bistånd är positivt, och ju mer - desto bättre. Ifall man ifrågasätter denna maxim är det lätt att uppfattas som snål och illvillig.
Det behövs en mer nyanserad debatt om biståndet. En debatt där resultaten står i centrum, inte intentionerna. De senaste tre åren har regeringen delgivit riksdagen med skrivelser om biståndets resultat. Den senaste upplagan från 2012 är fylld med vackra ord om vad Sverige ska göra för att förbättra situationen i mottagarländerna. Däremot är det desto svårare att utläsa några signifikanta resultat i skrivelsen, åtminstone som är statistiskt säkerställda. På regeringens hemsida kan man läsa följande: "Det positiva sambandet mellan bistånd och utveckling på aggregerad nivå är svårt att belägga". Detta är inte gott nog om Sverige ska lägga 30-40 miljarder kronor per år på bistånd.
Bistånd bör inte uteslutas helt. Emellertid finns det ett annat, betydligt mer effektivt, sätt att minska fattigdomen i utvecklingsländer: frihandel. Ifall fler länder släpps in på den globala marknaden, och fick handla med sina varor såsom jordbruksprodukter, skulle tillväxten såväl som välståndet öka. Tyvärr är det alltför många länder som stängs ute ifrån marknaden idag. Ett av problemen stavas jordbrukssubventioner. Kring 40 procent av EU:s budget går till att subventionera medlemsländernas bönder, vilket ger dem en orättvis fördel på marknaden. Det är ovärdigt att handelshinder förhindrar fattiga länder från att nå välstånd. Om Sverige verkligen vill vara ett solidariskt och generöst land är det dags att ta ton och än starkare sjunga frihandelns lov, såväl i EU som annorstädes.