Lite besynnerlig är den allt - den stora, reservationslösa och nästan religiöst färgade tilltron till Margot Wallström som den som är bäst skickad att leda den skamfilat tilltufsade socialdemokratin rätt. Dessbättre står och faller inte partiet med Wallströms ja eller nej. Att åtminstone fem-sex personer nämns i spekulationerna om dem ska ta över efter Göran Persson är ett kraftfullt styrkebesked. Synd att stadgarna inte medger att efterträdaren utses via omröstning bland partiets medlemmar. Det skulle sätta ytterligare snurr på den redan accelererande aktiviteten bland partiets s k gräsrötter. Jag skulle rösta på Carin Jämtin. Snacket om Wallströms djupa förankring är överdrivet; ett sentimentalt arv från tiden efter mordet på Anna Lindh. När partifolket grymtade som värst över enmansprocessionen Persson, existerade inget annat alternativ än Wallström. I dag framstår Jämtin som ett mer spännande, intressantare och framtidsinriktat val än Sveriges EU-kommissionär.
Wanja Lundby Wedin? Hon ska fortsätta som LO:s ordförande. Per Nuder? Han funkar utmärkt som partiets ekonomiskpolitiske talesman.
Namnfrågan i all ära. Politiken är viktigast. Socialdemokraternas oppositionspolitik får inte reduceras till ett förutsägbart gnäll och gnöl över regeringen. Tänk om partiledningen lyssnat till mig och tillsatt en framtidskommission under ledning av Jan Nygren, istället för att göra det gamla vanliga, dvs samla pålitliga krubbitare till partihästar i en analysgrupp - då hade det blivit åka av. Än är det inte för sent. Inte om valanalysgruppen tar intryck av den rätt spänstiga debatt som förs i basorganisationerna.