Det är lätt att se symboliken i att Göran Persson tillsammans med sin hustru köpt en lantgård i Sörmland. Därmed sluts cirkeln: Den framgångsrika karriär som påbörjades i kommunalpolitiken i Katrineholm är på väg att avrundas, Persson förbereder sig för att ersätta storpolitiken med att bli storbonde i sin sörmländska hembygd. Tillbaka till rötterna, åter till det jordnära efter ett liv i politikens jetset där Europas höjdare bara befinner sig på högst ett telefonsamtals avstånd.
Ombytligheten har varit Göran Perssons signum. "När jag är femtiofem är jag präst," sade Persson när han var femtio. Nu säger han "om fem år är jag bonde."
Idéerna och engagemangen har växlat. EMU-motstånd förbyttes i EMU-plädering. Det "gröna folkhemmet", den vision som Persson med stor fanfar lanserade under sin första tid som statsminister, föll snabbt i glömska. Nej till övergångsregler blev ja till övergångsregler.
Känslan för hembygden tycks dock, i varje fall för det mesta, ha förblivit konstant. "Jag saknar den sörmländska skogsranden," förklarade en längtansfull Persson från exilen i Malmö där han under några år var mantalsskriven. Statsministern har också många gånger talat om bondelivets lockelse. "Att gå i en vuxen eller nygallrad skog är en sakral, nästintill religiös upplevelse", berättar han apropå sitt gårdsköp, och låter som bonde och präst i ett.
Men tonen mot hembygden var föraktfull när Persson i sitt första majtal i Katrineholm förra året -- när han inledde kampanjen för euron -- sade sig minnas från sin tid i orten att det minsann fanns de som brukade resa utomlands därifrån. Folket borde underförstått begripa fördelarna med att slippa växla pengar på utlandsresan. Då förföll Göran Persson till det Katrineholmsförakt som han själv så ofta blev föremål för i början av sin tid som statsminister. "Katrineholm" blev symbolen för Sverige, för en föregiven inskränkthet som en internationalistisk, politisk och kulturell elit pådyvlar alla som inte vill se den svenska nationalstaten underordnad överstatliga diktat.
"Göran Persson står kvar på perrongen i Katrineholm när det europeiska tåget rusar vidare in i framtiden", var en vanlig klyscha på liberala och moderata ledarsidor under några år på 1990-talet. Persson klev emellertid efterhand på det tåget, och spåret tycktes ett tag leda till något helt annat än en lantegendom i Sörmland: Persson skulle kröna sin karriär som president för EU. Den karriärdrömmen dog den 14 september 2003 när svenskarna levererade sitt rungande nej till EMU. Göran Persson hade inte "levererat" Sverige till den europeiska överstaten. Därmed fanns heller ingen belöning att vänta för honom.
I stället återvänder Persson till Sverige, till Sörmland. Cirkeln sluts också politiskt: När statsministern inte längre har något att hoppas på från EU, har hans tidigare politiska reflexer fått fritt spelrum. Persson har bytt fot, han motsätter sig utländsk exploatering av de svenska välfärdssystemen. Han höjer rösten mot de EU-länder som befriar sina rikaste invånare från skatt samtidigt som de förväntar sig miljarder i stöd från Sverige.
Och bums har talet om att vara kvar i "Katrineholm", om "inskränkt svensk nationalism" återkommit i liberala tidningsspalter. "Göran Persson för en nationalistisk politik som sätter Sveriges intressen främst," beklagar sig Dagens Nyheter. Det har gått långt när det anses förgripligt att Sveriges statsminister sätter Sveriges intressen främst. Men kommentaren är avslöjande för den mentalitet som härskar hos stora delar av opinionseliten.
Mot bakgrund av den ombytlighet som kännetecknat Göran Persson vore det naivt att tolka in något principiellt i hans nygamla folkhemssvenskhet. I stället är den snarare uttryck för samma taktiserande som vanligt. Persson läser av stämningarna, anpassar sig till väljarnas preferenser. Den nya, mer distanserade hållningen till EU kan trygga socialdemokratins positioner i det kommande Europaparlamentsvalet.
Men denna EU-distans, hur taktisk den än må vara, har ändå det goda med sig att den bidrar till att ytterligare legitimera och stärka kritiken mot överstatligheten.
Så välkommen hem, Göran Persson!