Under de senaste decennierna har skolan gått från att präglas av disciplin och faktaförmedlande till en experimentverkstad. Lärarens klassiska roll som auktoritet i klassrummet och delgivare av kunskap har utmanats till fördel för olika pedagogiska modeteorier. Ut åkte katedern och den kunskapsförmedlande läraren. In kom läraren som "kompis" och "stöd". Istället för att bli upplärda av någon som kan mer än dem själva skulle eleverna "forska" och söka sin egen kunskap. Orimliga krav; såväl på en nioåring, som en fjortonåring. Detta åtföljdes av en relativistisk syn både på kunskapens egenvärde och på vad kunskap faktiskt är. Den svenska skolan har svikit i sitt uppdrag att förmedla kunskaper och fakta och istället ägnat sig åt att forma barn och unga till att "tänka rätt".
Därför är det ytterst beklagligt att hemskolning sedan förra året i princip är förbjudet. Speciellt eftersom det är tillåtet, och en växande utbildningsform, i hela övriga västvärlden. Motargumenten mot hemskolning brukar vara barns rätt till individuell utveckling och rädslan för att familjen kan hysa destruktiva inslag. Med tanke på den svenska skolans förvandling kan man fråga sig vilken miljö som är mest destruktiv och i det fall barn inte själva kan avgöra vad som är bäst för dem bör föräldrarna och inte det offentliga avgöra det.
Barn som har hemskolats uppvisar ofta bättre skolresultat och högre social kompetens än de barn som gått i reguljär skola. Det är inget Björklund borde förbjuda.