Borgerligheten svingar sig till historiska höjder i den senaste opinionsmätningen från Temo. Alliansens försprång till det rödgröna blocket har fördubblats på en månad. De borgerliga partierna samlar 53,5 procent av väljarna, mot socialdemokraternas vänsterns och miljöpartiets stöd på 42,3 procent.
Man får gå tillbaka till maj 1991 för att hitta ett liknande borgerligt försprång.
Moderaterna har för första gången sedan början av 1998 brutit 30-procentsvallen. Partiet är nu nästan lika stort som socialdemokraterna, som backar för tredje månaden i rad och får ett stöd på drygt 32 procent.
Det ligger en stor symbolisk och psykologisk betydelse i dessa förändringar. Att socialdemokaterna och moderaterna i praktiken är jämnstora undergräver föreställningen om socialdemokratins särställning och dess pretention på att fortsätta att vara det statsbärande partiet.
Det har sagts förut, men förtjänar att upprepas: förutsättningen för ett maktskifte är att det sker en överströmning från socialdemokraterna till de borgerliga. Det är vanligtvis sällsynt, vilket också maktskiftena förljaktligen varit.
Men nu sker just en sådan, och dessutom kraftig överströmning. Moderaterna tar allt fler väljare direkt från socialdemokraterna, samtidigt som också folkpartiet fortsätter att vinna över socialdemokrater. Att s tappar till två borgerliga partier bådar verkligen gott.
Som det nu verkar kan vi se fram emot ett val som sätter punkt för Göran Perssons tid som statsminister. Att de borgerliga inte varit så här starka sedan 1991 -- året då borgerligheten segrade -- är talande. Det är i alla händelser frestande att se en hoppfull symbolik i denna upprepning.
Men det är inte bara det borgerliga övertaget som för tankarna till 1991, det gör också den rekordstora andelen osäkra väljare. Och inte minst detta faktum gör att det är lite för tidigt att brista ut i överdriven borgerlig eufori.
Hela 23 procent är osäkra, anger inget parti. Temo har aldrig någonsin noterat en så hög andel i sina mätningar. Närmast kom man i november 1990, då andelen osäkra var 20 procent.
Det betyder att det kan ske stora svängningar i partisympatierna som ökar dramatiken ytterligare. Två partier lever särskilt farligt -- kristdemokraterna och vänstern. Stödet för kd är blott 4 procent, för vänstern endast 5 procent. Det är med andra ord fullt tänkbart att något av dessa partier hamnar utanför riksdagen 2006. Gudrun Schymans rödfeministiska initativ kan mycket väl förpassa Lars Ohlys kommunistparti ut ur riksdagen, vilket förstås vore en välgärning. Men kommer inte kristdemokraterna över fyraprocentsspärren blir det ingen borgerlig regering.
Två veckor i politiken är en evighet, lyder en gammal visdom. Till september 2006 är det nästan ett och ett halvt år. Mycket kommer att hända fram till dess. Men de borgerliga har kopplat ett grepp som man tycker borde hålla.