Under de sista dagarna i 2005 sågs plötsligt ett hoppingivande tecken för det politiska året 2006. I en intervju förklarade Ericssons vd Carl-Henric Svanberg att han hoppades på en borgerlig regering i höst. Han förklarade att vi behöver sänkta skatter och fler privata alternativ för att trygga vår välfärd.
Mångas ögonbryn höjdes, trots att det inte borde vara något märkligt att en företagsledare redogör för sin politiska ståndpunkt. Men i Sverige har vi vant oss av med det. Under senare år har landets näringsliv visat ett påfallande ointresse för politiskt engagemang.
Så vad betyder detta? Påpekandet har gjorts att Ericssons vd kan unna sig frispråkighet därför att Sverige är beroende av Ericsson snarare än tvärtom. Det är nog riktigt. Många är nog de företagsledare som finner det bäst att tiga inför sakernas tillstånd hellre än att dra på sig maktapparatens vrede.
Men det finns också ett annat sätt att se det. Nämligen att sakernas tillstånd är av det slaget att det börjar bli hög tid att säga ifrån även om det irriterar. Och att det handlar om att någon tar det första förlösande steget. Carl-Henric Svanberg bröt mot en nyinstiftad kutym när han tog till orda. Förhoppningsvis inspirerar hans exempel kollegorna att ta bladet från munnen och förklara vad som faktiskt behövs för att säkra jobben och tillväxten i det här landet, och att det inte är socialdemokratisk politik.
Ett tigande näringsliv är ett instämmande näringsliv. Det förtjänar inte regeringen. Förhoppningsvis ändras det 2006.