På söndag är det Stefan Löfvens tur att hålla sommartal. Plats: Vasaparken i Stockholm. Det är förnämlig, traditionstyngd politisk mark. Här brukade Tage Erlander, ständig statsminister (S), drabba samman i klassiska valdebatter med Bertil Ohlin, ständig oppositionsledare (FP). Det var under den svenska modellens gyllene epok, efterkrigsdecenniernas "rekordår" då tillväxten var urstark, arbetslösheten försumbar och välfärden stabilt stigande.
Stackars Ohlin. Inte konstigt att han aldrig lyckades koppla greppet på Erlander. S levererade ju snygga resultat hela tiden, så varför skulle väljarna byta regering? Tage Erlander avgick som obesegrad champion 1969 efter 23 år i följd vid makten. Hans sista val 1968 blev en lysande triumf: S krossade all konkurrens och kammade hem över 50 procent av rösterna. Det var minsann annat än de två senaste riksdagsvalen, där väljarstödet för S inte varit så katastrofalt uselt sedan 1914.
Löfven borde därför ha all anledning att återvända till den klassiska S-politiken när han äntrar Erlanders gamla ringhörna i Vasaparken.
Alliansen brottas exempelvis med besvärande arbetslöshetssiffror, ungdomar och invandrare är särskilt utsatta. Mycket av roten till det onda är LAS, införd av Palme 1974 efter envisa påtryckningar från Folkpartiet. Både Erlander, och länge LO, avvisade skarpt sådan lagstiftning. Den utgjorde ett flagrant brott mot den svenska modellen, där staten framgångsrikt avstod från att blanda sig i relationerna mellan arbetsmarknadens parter. 70-talets förvillelser bröt tyvärr sönder det utmärkt fungerande systemet. Reinfeldt vågar inte röra LAS, trots priset av sämre sysselsättning.
Men Löfven prioriterar förstås jobben främst och öppnar sitt tal genom att kräva LAS-eländets avskaffande. Sedan tar han upp det höga skattetrycket på 44,2 procent, vilket drabbar människor med lägst inkomster hårdast eftersom de har minst marginaler. Oacceptabelt. Alliansens skattesänkningar är skandalöst fjuttiga. På Erlanders tid lät S aldrig skattetrycket överstiga OECD-ländernas genomsnitt, i våra dagar knappt 34 procent. Dit ska Sverige och det kommer att radikalt förbättra vår internationella konkurrenskraft, förklarar Löfven. Därefter slår han fast att kunskapsskolan måste återupprättas. Alliansen fumlar med svaga reformer. Betyg från sexan? På tok för sent! Åter till Erlander, då var det självklart att eleverna fick betyg från första klass.
Löfven avrundar talet med att beklaga bostadsbristens gissel. Även på denna punkt har Alliansen misslyckats. Förvisso ett bekymmer också för Tage Erlanders regering. Man insåg dock att hyresregleringen utgjorde boven i dramat och ville därför införa marknadshyror, rakt av. Dessvärre stoppades förslaget av en fulspelande Bertil Ohlin. Men det lovar Löfven att fixa efter valet 2014. Som han givetvis torde ha förträffliga chanser att gå segrande ur. Ty ska Löfven slå knock på Reinfeldt och återta Socialdemokraternas mästartitel i politisk tungvikt, finns väl rimligen ingen bättre förebild än Tage den oövervinnerlige?
Christian Dahlgren