EU-fördraget är dött. Av fördragsförslaget återstår bara vilsna, vissna löv, som skingras av ystra, upproriska vindar. Folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna blottar den hisnande förtroendeklyfta som skiljer folket från de politiska makthavarna. Det folkligt förankrade motståndet mot EU-byråkratins och de nationella regeringarnas strategi är ytterst en protest mot att EU-processen färgas av marknadsliberala och nyliberala idéer. Därför vidgas gapet mellan väljare och valda. Fortsätter det så här kommer EU-bygget att skaka i sina grundvalar.
EU-kommissionen och de nationella regeringarna har händerna fulla med konstitutionella frågor. De sitter i sina isolerade sammanträdesrum och hukar över papper och paragrafer och förslag och utkast, allt medan löntagarna och de arbetslösa oroas över arbetslöshet, växande sociala klyftor och utslagning.
80 procent av arbetarväljarna i Frankrike röstade nej i söndagens folkomröstning. När resultatet kommenteras, i Sverige och övriga Europa, lyser arbetarföraktet igenom. Frankrikes arbetarväljare framställs som endimensionella, extremnationella chauvinister. De buntas ihop med extrema högernationalister som Jean-Marie Le Pen -- när de i själva verket protesterar mot marknadsliberalismen och dess logiska konsekvens, ökade orättvisor och vidgade klyftor.
I går framträdde EU-kommissionens ordförande Jose Manuel Barroso och förklarade att EU ska satsa särskilt på de mål som sätts högst av EU:s invånare, d v s att bekämpa arbetslösheten, stimulera den ekonomiska tillväxten och "förbättra den sociala säkerheten".
Sånt har sagts tidigare. Många gånger. Ord och fyrverksfagert klingande retorik räcker inte. Inte så länge EU:s institutioner och deras trögrörliga byråkrati är ett lydigt redskap för den marknadsliberala högerns politiska ambitioner.
Folkens motstånd mot EU-fördraget måste tas på allvar av de socialdemokratiska/socialistiska partierna och Europafacket. Ett "vänster-EU" är inte bara möjligt utan också nödvändigt, men det förutsätter att den politiska vänstern, inklusive facken, vågar och orkar ta strid med och göra rent hus med det marknadsmättade, gistna idégods som smugit sig in och smittat av sig också på politikens vänsterflygel. I synnerhet industrifacken i Europa -- som förmår att kombinera tillväxtaspekten med välfärdsdimensionen -- har en del att lära socialdemokratin. Men först måste facken städa upp på hemmaplan. Avståndet mellan aktiva och medlemmar vidgas även i den fackliga världen.
Att baxa EU-fördraget vidare sedan tungviktaren Frankrike sagt nej är meningslöst och dumt. Istället för att pracka på folken en ny grundlag måste de politiska partierna, åtminstone de till vänster, förverkliga begreppen dialog och medborgarinflytande. Det kräver att politikerna lyssnar till folket och inte bara till var-andra och inflytelserika påtryckargrupper, typ företagare. Men visst är EU-debatten komplex och mångfacetterad. Många socialister i Frankrike röstade nej därför att de vill ha mer federalism och en gemensam skatte- och socialpolitik. Så resonerar inte EU-fördragets motståndare i Sverige.
Sveriges regering kan lägga fördragsprocessen åt sidan. Projektet är stendött.