Är all publicitet verkligen bra publicitet? undrade SvD i går. Varumärkesexperten Mats Georgsson svarade att det beror på vilken typ av varumärke man företräder.
I en intervju i DN 2009 svarade däremot Per Eriksson - en av grundarna till pr-byrån Studio Total, som bland annat låg bakom Gudrun Schymans pengabränning i Almedalen 2010 - att han försökt hitta exempel där publicitet kan vara dåligt men inte lyckats: "Dålig publicitet kan leda till en tillfällig nedgång, men i det långa loppet är det alltid bra att synas".
Andra reklammakare, filmstjärnor eller affärsidkare kanske håller med. Men för politiker är påståendet långt ifrån vedertaget - fråga Håkan Juholt. Hans dåliga publicitet ledde inte till någon tillfällig svacka, utan en permanent uppsägning.
Frågan är ju varför man vill ha publiciteten. Är det för publicitetens egen skull? Ja, skulle nog en del svara. Att bli känd är i dag en dröm för många unga människor. För vad, spelar mindre roll.
Så här i efterhand har Max nära på geniförklarats för sitt tilltag att "muta" riksdagsledamöterna med presentkort på hamburgare. Genomslagskraften blev enorm, även om det är osäkert om tilltaget verkligen var så strategiskt genomtänkt som det verkade. Hur som helst tycks det ha varit ett lyckodrag för hamburgerkedjan.
Men om man eftersträvar publicitet och uppmärksamhet för att man vill locka väljare och därigenom politisk makt, är all publicitet knappast av godartat slag.
Snarare kan förhållandet vara det omvända. Under Juholts värsta krumbukter sjönk väljarnas förtroende för S till rekordlåga nivåer medan Moderaterna åtnjöt höga opinionssiffror i medieskugga. Efter alliansens maktövertagande 2006 låg Socialdemokraternas då nyvalda partiledare Mona Sahlin lågt och S siffror sköt i höjden.
I politiken duger det inte, tack och lov kanske ska tilläggas, att bara synas och höras i vilket sammanhang som helst. S har hyfsat till sina siffror något med Stefan Löfven - en man som anklagas för att vara ännu torrare och gråare än Fredrik Reinfeldt. Men i politiken gäller inte flashigast vinner. I politiken krävs något mer för att väljarbarometern ska gå upp - trovärdighet och pålitlighet.
Därför går det inte att rakt av hålla med Emanuel Karlsten i hans önskan om att fler politiker medan de fortfarande är aktiva ska bli mer passionerade (DN i går). Karlsten "blir lite kär i Lars Ohly" när denne via twitter pepprar ut kommentarer om allt från politik till fotboll och Melodifestivalen. Och Maria Wetterstrand bjuder som före detta språkrör på "vardagsroliga iakttagelser och sylvassa kommentarer" vilket gör Karlsten förälskad även i henne.
Men den intressanta frågan är ju om Karlsten kommer att rösta på V eller MP i nästa val på grund av Ohlys och Wetterstrands sprudlande twitterexponering. Antagligen inte. För då ställer - förhoppningsvis - Karlsten helt andra krav på partiföreträdarna.