Linköping ska få ett nytt resecentrum. Det är nödvändigt inte minst för att Ostlänkens snabbtåg i framtiden kommer att ställa nya krav på terminalbyggnaden.
I går skrev Corren om de tre förslag som har tagits fram av kommunen. I början på nästa år fattas beslut om vilken inriktning den fortsatta planprocessen ska ta.
Precis som Ostlänken är det nya resecentret en central framtidsfråga för Linköping. En framgångsrik lösning - som inte heller drar ut på tiden - vore ett verkligt lyft för staden.
Framför allt handlar det om att ge Linköping en möjlighet att växa vidare öster om Stångån. Cloetta center, en ny fotbollsarena, bostäder och kontor i Stångebro-området bör knytas ihop med Linköpings centrum till en dynamisk helhet.
Att järnvägen inte längre ska dela staden i två delar har varit en av utgångspunkterna för de tre arkitektförslagen. Gott så.
Vilket av de tre alternativen som ger Linköping bäst möjligheter att växa och linköpingsborna störst chans att frodas är inte lätt att säga. Det finns en mängd olika hänsyn att ta vid värderingen av dem.
Spontant talar mycket för att resecentret bör ligga kvar på den plats där stationshuset ligger i dag. En flytt till andra sidan ån har knappast samma potential att knyta samman stadens olika delar.
Två förslag bevarar resecentrets läge vid Järnvägsparken. Det mer visionära av dem låter höghastighetstågen rusa genom staden på broar uppe i luften, som öppnar för fri passage fram till Stångåns strand.
Det är den sortens högtflygande planer som krävs för att lyfta Linköping in i framtiden.
Förhoppningsvis tänker också Linköpings förtroendevalda i de banorna. Ett väl genomfört resecentrum som andas nytänkande i form och funktion kan bidraga till att stärka Linköpings varumärke.
Det bör också vara lättare att hitta privata medfinansiärer för ett resecentrum som håller en, om ordvitsen ursäktas - högre profil.
Men precis som Ostlänken väcker planerna för resecentret också frågor om hur väl Sverige är rustat för att hantera framtidens infrastrukturfrågor.
Ansvaret för planläggningen är fördelat enligt ett komplicerat schema mellan kommun, länsstyrelse och myndigheter. Risken finns att politiska låsningar uppstår, eller att processen blir orimligt tidskrävande.
Finansieringen av både Ostlänken och resecentret är ännu oklar. Men en sak brukar vara säker i vårt land. Trots det höga skattetrycket räcker sällan statens pengar till viktiga spår- och vägbyggen som skapar regional tillväxt.
De överväganden som ligger bakom Banverkets och Vägverkets prioriteringar ligger delvis utanför offentlig insyn, vilket bäddar för politisk kohandel.
Det vore önskvärt att den nya regeringen tog en drivande roll för att revidera hela den politiska processen kring väg- och spårbyggen och andra regionala infrastrukturfrågor. Ansvarskommitten slutbetänkande i februari nästa år kommer att ge dem god hjälp på vägen.