Minns du det lika tydligt som jag? Bilderna av Laila Freivalds i sin trappa. Hårt uppvaktad av ett koppel journalister som vill ställa henne mot väggen för att hon köpt en bostadsrätt. Hur hon kämpar sig genom horden, allt mer desperat och upprörd. Hur hon kommer in i sin lägenhet, men uppvaktningen ger sig inte. Till sist är det något som brister. Hon rusar ut i trappan och skäller ut journalisterna inför surrande kameror.
I samma ögonblick hon öppnade dörren var hon körd som justitieminister.
Det är som en klassisk rävjakt. Räven flyr och söker skydd i sitt gryt. Grytet erbjuder en relativ säkerhet, men hundarnas antal och deras skall hetsar räven. Säkerheten finns i att ligga lågt, handla rationellt och sakligt. Men det klarar sällan vare sig rävar eller ministrar.
Nu är hon där igen, i någon sorts trappa omsvärmad av drevet. Kommer hon att klara sig in i lägenheten och förmå ligga lågt? Knappast.
Mycket talar för att Laila Freivalds kommer att gå till historien som tjänstemannen som fick två av landets finaste ministerposter -- justitie och utrikes -- och misslyckades med att bära upp någondera. För hennes personliga del är det naturligtvis tragiskt, men är det en rättvis bedömning? På ett sätt är det rimligt. Hon har i båda fallen accepterat jobb där det måste ställas extremt höga krav på innehavaren -- och mediedreven är trots allt inte slumpartade. Men jag ser avgörande skillnader mellan händelserna.
I historiens bleka återsken är historien med hennes bostadsrätt ganska bagatellartad. Naturligtvis ska även socialdemokratiska ministrar få köpa sitt boende.
På ytan kan även dagens situation verka orättvis. Hon har varit utrikesminister en kort tid. All hennes kraft har gått till att lära sig detta för henne nya ämne. Hon har kastat sig ut i vattnet med bara ett svagt hum om hur man simmar. Att ändra strukturerna i departementet har legat långt ner på hennes komihåglista.
Ändå finns det så mycket mer hårda fakta i detta fall. Hon är minister och departementschef. Missgreppen hon anklagas för av katastrofkommissionen har inte med hennes privata sfär att göra, utan med hennes ämbetsutövning. En rimlig slutsats är att hon aldrig skulle ha tagit jobbet.
Ola Sigvardsson
Chefredaktör