”Motala var en halvdöd stad innan det här, nu dör den ut helt och hållet.” Orden kommer från en anställd på Autoliv som arbetat på företaget i 28 år. Nu ska det flytta till Vårgårda, utanför Göteborg. De 240 anställda som berörs lockas att följa med, men orten ligger inte på dagspendlingsavstånd och det kan vara svårt om man har familjen rotad i Östergötland. Anställda som förlorar jobbet måste få lov att vara arga och uppgivna. De drabbas hårdast.
Företagets beslut går inte att säga så mycket om. Även om verksamheten har gått bra i Motala ser ledningen framtiden an på annan ort, för att kunna växa och konkurrera ytterligare. IF Metall gör sitt bästa för att utmåla företaget som pengagirigt – vilket knappast är en produktiv inställning. Också kommunalrådet Camilla Egberths (S) inställning är något märklig. Hon ska försöka få Autoliv att ändra sitt beslut. ”Det är av absolut högsta prioritet just nu”, säger hon. Det är klokt av kommunalrådet att lyssna till företagsledningens skäl till att de flyttar från Motala, som under 2000-talet upplevt flera smärtsamma nedläggningar med uppsägningar som följd. Men att försöka övertala ett företag som redan meddelat sitt jobbiga besked till de anställda, verkar utsiktslöst.
I länets östra del har Norrköping drabbats av flera tunga varsel, sammanlagt 1 300 personer under det senaste året. Norrköping och Motala har mycket gemensamt. De är båda gamla industristäder som till mångt och mycket fortfarande lever på sina gamla meriter. Båda städerna har också erkänt uselt företagsklimat, Motala hade plats 247 och Norrköping 155 på Svenskt Näringslivs ranking för 2013. När beslutet om Seco Tools nedläggning blev känt, kallades det till krismöte i Rådhuset i Norrköping. Landshövding Elisabeth Nilsson ingick vid det mötet en samarbetsgrupp med chefen för Arbetsförmedlingen, kommunchefen samt en representant från Östsam för att hjälpa uppsagda personer till nya jobbmöjligheter. Kanske är det dags för Motala kommun att ha ett möte? Landshövdingen kommer säkerligen och bistår även den västra länsdelen.
Frånsett Autolivs flyttbesked verkar dock Motala vara inne i ett positivt skede av metamorfos. Fokus har legat på nya näringar såsom turism och handel. Visst, kommunen har fortsatt ett artilleri av företag i industrisektorn men andra sektorer börjar växa och behövs. Närheten till Linköpings arbetsmarknad är förstås också ett plus för Motala, som genom möjligheterna till pendling kan erbjuda attraktiva boendemiljöer, ofta med närhet till vatten. Den nya bron har blivit ett lyft och ett landmärke för kommunen, vilket inte ska underskattas.
Önskvärt från kommunledningens och fackets sida är därför att inte måla framtiden i femtio nyanser av svart. Att peka finger mot företag som gör ekonomiskt hållbara beslut hjälper ingen, och bidrar inte till ett förbättrat företagsklimat. I stället bör man lyckönska dem som väljer att flytta med Autoliv och lägga energin på att övertala dem som blir kvar om att det finns hopp om livet i Motala.