Det framstår som inte mer än rätt att det land som inledde den arabiska våren också blev det första att gå till val. Valet i Tunisien handlar om att utse 217 representanter som ska ingå i en konstituerande församling. Denna ska sedan avgöra hur makten ska fördelas på de institutioner som ska väljas under nästa år, det vill säga presidentämbetet och parlamentet.
Inför valet hade bara hälften av den röstberättigade befolkningen registrerat sig, men när söndagen väl kom ringlade köerna till vallokalerna långa. På kvällen rapporterades ett valdeltagande på 70 procent, och litet senare kom siffror på 90 procent. Själva valresultatet beräknas dock inte komma förrän i eftermiddag.
För många tunisier var det första gången de röstade. Tidigare val har varit riggade och känts meningslösa att delta i. Det här är annorlunda, även om spekulationer om valfusk cirkulerar. Därtill är det ett komplicerat val. Folket har att välja mellan över 80 partier och cirka 11 000 kandidater till den konstituerande församlingen. Inget parti spås få egen majoritet, men det islamistiska Ennahda tros bli störst - bland annat för att det ska ha bekostat bröllop och middagar för att skaffa sig väljare.
Upptakten till valet har inte granskats av observatörer. Vid själva valet fanns de dock på plats, bland andra svenska riksdagsledamöter. Det har gått undan i Tunisien. Det har inte ens gått ett år sedan grönsakshandlaren Mohammed Bouazizi i protest tände eld på sig själv och startade den arabiska resningen.
I Egypten och Libyen planeras för samma snabba reformtempo. Det egyptiska valet ska hållas den 28 november, och det libyska övergångsrådet sade i september att man inom ett och ett halvt år ska ha en ny konstitution och ha genomfört ett val.
Samma dag som tunisierna tog sitt första steg mot demokratisering utropades Libyen som officiellt fritt och firandet tog över. Ingen ville nog egentligen tänka på morgondagen. Övergångsrådets ordförande Mahmoud Jabril lovade dock att en riktig övergångsregering ska installeras inom en månad och att ett val liknande det som hölls i Tunisien ska hållas inom de närmaste åtta månaderna.
De snabba rycken är viktiga för länderna. Dels för att folket ska få känna sig delaktiga i det som har varit deras revolution, dels för att länderna inte ska hamna i ett politiskt vakuum. Därmed inte sagt att resultatet blir ett som faller västvärlden i smaken. Utvecklingen i Tunisien väcker mer förtröstan än den i Egypten, där militären som för tillfället styr för bara två veckor sedan sköt demonstrerande kristna kopter påhejade av den statliga televisionen.
Revolutionen har sammanlänkat dem, men Tunisien, Egypten, Libyen och de andra arabiska diktaturerna som eventuellt står på tur att falla, har helt olika förutsättningar att klara de demokratiska utmaningar de står inför. Ett väl genomfört val i Tunisien vore ett bra föredöme.