Sjuttio procent av alla privata gruppbostäder för vuxna med särskilda behov ägs av riskkapitalbolag. En häpnadsväckande hög siffra.
Den stora vattendelaren ska ha skett 2007. Då började en lång rad riskkapitalbolag förvärva mindre, privata aktörer. Den stabila, och långsiktigt växande, skattefinansierade marknaden lockade. Hur uppdelningen av branschen ser ut på andra områden än just för förståndshandikappade och vuxna med särskilda behov framgår inte av granskningen. Men sedan tidigare är det välkänt att skol- och vårdkedjor och riskkapitalbolag är väl etablerade också inom äldrevården och utbildningssystemet.
Den borgerliga Bildtregeringen drev i början av 1990-talet igenom en lång rad valfrihetsreformer inom områden som tidigare bara funnits i den offentliga sektorns försorg. Syftena var främst att tillåta medborgarna undkomma konsekvenserna av den socialdemokratiska letargin inom vården och flumskolans redan då pockande brister. Mindre aktörer skulle ge ny kraft åt trötta branscher och beslutanderätt över verksamheten skulle komma närmare både anställda och vårdtagare samt elever. Att skol- eller vårdkedjor och riskkapitalbolag skulle inta en dominerande ställning var inte tanken.
Nu är det så, men många tycker inte om det. Inte ens bland de som försvarar och uppskattar valfrihet inom vård, skola och omsorg. Anledningen till att vi så instinktivt ryggar tillbaka inför vinster i vården är inte bara för att vi anser det vara något allmännyttigt, en "mänsklig rättighet", utan för att det i grund och botten handlar om mänskliga relationer som få anser ska reduceras till marknadsmekanismer. Att ta hand om någon som inte kan ta hand om sig själv är helt enkelt inte en "produkt", vilken som helst. Att tycka så är nog en sund reflex.
Men det finns en annan sida av saken. Man enkelt konstatera att det inte är vinstintresset som är problemet med att den här typen av verksamheter inte längre bara sköts av det offentliga. Svenskt Näringslivs undersökning från i höstas visade att patienter är mer nöjda med privata vårdinrättningarna än med landstingsdrivna. Fler och fler läkare väljer privata arbetsgivare. Så något rätt måste de privata vårdgivarna göra.
Det verkar helt enkelt inte som att ägandeformen är avgörande för hur pass bra patienter tas om hand. I alla fall inte till de privata vårdaktörernas nackdel. Snarare slår vår sunda reflex till, den om att mänskliga relationer inte ska marknadsanpassas. Långt farligare än att vård, skola och omsorg har olika ägare och olika driftsformer, är den påverkan som ideologiska modenycker kan ha på verksamheten. Det märks inte minst i skolan. Där flumpedagogiska teorier har en långt mer negativ inverkan än att företag kan gå med vinst.
Som medborgare har vi all anledning att fråga oss hur ägarsituationen påverkar relationella branscher. Men låt oss inte för den sakens skull glömma att verksamhetens innehåll alltid är viktigast. Oavsett vem som är huvudman.