Åtta misstänkta terrorister och ett halvt ton explosiva ämnen. Det blev den brittiska polisens "byte" i den gigantiska antiterroraktion som genomfördes i London i går. Över sjuhundra poliser deltog i vad som beskrivs som den största aktionen i sitt slag på flera år.
Många av de bostäder och lokaler som polisen slog till mot låg i närheten av Londonområdets flygplatser, vilket framhålls som ett särskilt olycksbådande faktum. Men det finns ett annat faktum som är minst lika olycksbådande, och betecknande, för det terrorhot som vilar över Europa.
De åtta personer som greps av den brittiska polisen är alla brittiska medborgare mellan sjutton och trettiotvå år. Deras ursprung uppges vara pakistanskt. Det är alltså inte fråga om utländska terrorister som tagit sig in i Storbritannien för att utföra attentat - som var fallet med attentatsmännen i Förenta staterna 11 september -- utan om invandrare som befunnit sig så länge i landet att de förvärvat brittiskt medborgarskap. Därmed måste den avslöjade terrorkomplotten sättas in i ett större, integrationspolitiskt sammanhang. Den är kort sagt ett uttryck för en fullständigt misslyckad integration.
Skenet bedrog: De presumtiva terroristerna hade, sina pass till trots, inte naturaliserats som britter, utan såg sitt hemland som fienden.
Och på liknande sätt ser det ut runt om i Europa. Den islamistiska extremismen och i förlängningen terrorismen finner sig en grogrund i de segregerade och frustrerade muslimska enklaverna, från Marseilles och Paris förorter över London, Bryssel till Stockholms förorter. Teveprogrammet Agenda uppmärksammade i söndags att al-Qaida finner rekryter bland unga muslimska invandrare också i Sverige. Det handlar inte om någon militär träning här i Sverige, men väl om en ideologisk formering. Liberala ungdomsförbundets ordförande sökte förklaringen i att unga muslimer känner utanförskap och därför lockas av den gemenskap som den islamistiska kampen erbjuder.
Det är den aningslösa mångkulturalism, som odlats överallt i Västeuropa de senaste två decennierna, som nu betalar sig. Det hot som tornar upp sig i Europa har bryggts på en blandning av importerad extremism och inhemsk tolerans. Den internationellt välkände arabisk-amerikanske författaren och akademikern Fouad Ajami beskrev i en artikel häromdagen hur processen sett ut: Man skulle ha trott, skriver Ajami, att den öppenhet och tolerans som präglar de liberala samhällena i Västeuropa skulle ha resulterat i en nytolkning av tron i denna anda bland muslimska invandrare. I stället inträffade raka motsatsen; "tron härdades ännu mer för strid", skriver han.
De islamiska radikalerna har utnyttjat det utrymme som det västerländska civila samhället erbjudit dem, men i övrigt motstått assimilationens logik: "De förvägrade sina systrar och döttrar rätten att beblanda sig med främlingar", konstaterar Fouad Ajami. Han citerar predikanter som via satellitkanaler (som haft en avgörande betydelse i detta sammanhang) utfärdar förbud mot att skaka hand med kvinnliga lärare, som varnar de troende från att ta tjänst i sina nya hemländers militär och polis.
Mottagarsamhällena i Västeuropa har inte bara sett mellan fingrarna när det gäller de yttringar som den islamistiska extremismen tar sig, de har till och med aktivt motverkat den assimilation som skulle ha ryckt undan mattan för islamisterna. Genom att vägra assimilation, i namn av en missriktad "tolerans", har de västeuropeiska demokratierna samverkat med extremisterna. Typiskt är att vår egen generaldirektör för Integrationsverket betecknat slöjan som kulturellt "berikande".
Så länge sådan aningslöshet består och bestämmer den så kallade integrationspolitiken kommer den islamistiska extremismen i Europa bara att växa sig starkare.