Att angripa Expressens chefredaktör Otto Sjöberg kan förefalla som att slå in öppna dörrar. Tidningen har skrivit att Mikael Persbrandt var intagen på en klinik för behandling av akut alkoholförgiftning. Det var inte sant.
Tidningen har alltså ertappats med att ljuga. Att ljuga är att bryta en tidnings grundläggande överenskommelse med läsarna; att berätta som det är.
Är detta så märkligt? Den som är överraskad kan sträcka upp höger hand.
Nej, jag ser inte så många händer i luften.
Ändå förtjänar saken att kommenteras. En underhållande aspekt är att Otto Sjöberg väljer att försvara sig på samma sätt som Göran Persson och Laila Freivalds när de utsattes för kritik för sitt sätt att hantera tsunamikatastrofen. Att ta sitt ansvar genom att avgå är inte aktuellt:
- Jag tycker att min uppgift är att förbättra utgivningen, sa Sjöberg i Dagens Eko i tisdags.
Rimligt för Sjöberg tycker Sjöberg. Hans tidning hade en annan åsikt när det var politikerna som var i hetluften. Läs till exempel Expressens ledare den 1 december eller PM Nilssons krönika dagen efter (rubrik: "Därför måste Freivalds gå")
Men det finns en allvarligare sida av denna tragikomiska affär.
Sverige har en av världens starkaste lagar som skyddar tryckfriheten. Tryckfrihetsförordningen instiftades 1766 och var den första i världen. En grundlag som bidragit till att skapa det demokratiska och öppna samhälle vi lever i idag. För några veckor sedan var vi hundratals Linköpingsbor som demonstrerade till stöd för de demokratiska friheterna sedan nazisterna sagt sig vilja avskaffa dem.
Uppriktigt sagt är nazister i praktiken knappast ett hot mot tryckfriheten. Det enda reella hot som finns mot tryckfriheten kommer från oss som har att förvalta den, från medierna. Genom att så djupt förgripa sig mot grunden för all journalistik, kravet på sanning, har Expressen öppnat dörren för en diskussion som faktiskt handlar om tryckfrihetens gränser. Att justitiekanslern beslutat ta upp ärendet ger syn för sägen.
Frågan är vart denna debatt kan leda oss. Kanske till lagar som anknyter till rättssystemet i övriga Europa. Vill vi det? Ta till exempel den engelska och tyska pressen. Inte är den känd för sin hänsyn till den enskilda människan.