Jag kan väl inte påstå att jag tillförde något nytt eller särskilt originellt i frågan, men jag kände än en gång ett starkt behov av att göra klart var jag och Corren står. Att Dawit Isaak måste friges. Jag noterade också att det var 26:e gången som Corren skriver om honom.
Dagarna efter att texten varit inne i tidningen blev jag uppringd av flera eritreanska män. De var mycket artiga, men de menade att jag fått en massa om bakfoten. För det första, menade de, verkar inte Dawit Isaak vara riktigt den person svenska medier hävdar. Är han ens journalist? frågade en. Han sysslade väl med barnteater när han bodde i Sverige? Och hur fick han alla pengar som gjorde att han kunde bli delägare i den eritreanska tidningen Setit?
En av männen antydde till och med att Isaak får skylla sig själv som åkte dit och kritiserade regimen.
Jag svarade dem helt enkelt att det där inget betyder för mitt ställningstagande. När han blev journalist och hur han blev det saknar betydelse. Inte heller varifrån han fick sina pengar. Det avgörande är att hans verksamhet som skribent lett till att han suttit fängslad utan rättegång i åtta år.
Vid det opinionsmöte som Corren och Folkunga- skolan arrangerade i onsdags för att uppmärksamma frågan framträdde hans bror Esayas. Han beklagade att regimtrogna eritreaner i Sverige försöker misskreditera hans bror och stack hål på flera av deras påståenden. Han berättade till exempel att Dawit arbetat som författare och dramatiker innan han började skriva i tidningen.
Dawit Isaak har uppmärksammats mycket i medierna på senare tid. Så har det inte alltid varit. De första åren efter hans gripande var notiserna få och korta. Hade Isaak arbetat för ett svenskt medium och haft en annan hudfärg, hade det varit annat ljud i skällan. Om radions Cecilia Uddén, Rolf Porseryd från TV4 eller Aftonbladets Peter Kadhammar fängslats hade det blivit ett omedelbart ramaskri.
Insikten om att det är på det viset - att ursprung och hudfärg har betydelse för uppmärksamheten i medierna - är besvärande. Även för mig och Corren. Vi kunde ha lagt mer kraft bakom orden och vi kunde ha gjort det betydligt tidigare. Jag vill därför lyfta fram två pionjärinsatser från medierna.
Den första är radions Åke Pettersson som först i Vår grundade mening och nu i Publicerat var mycket tidig med att tala om Dawit Isaaks situation. Sedan 2003 avslutar han alla sina program med att ta upp frågan. Den andra föregångaren är tidningen Expressen som sedan 2005 dagligen uppmärksammar Dawit Isaak på sin kultursida.
Heder åt dessa medier.