På DN Debatt (29/7) skriver rektorskollegiet från Stockholms universitet om höstens kommande forskningsproposition. Debattörerna efterlyser särskilda satsningar på humaniora, eftersom det på goda grunder kan antas att någon sådant annars inte kommer smyga sig in i propositionen.
Debattartikel följer samma mönster som liknande debattinlagor brukar göra: Humaniora motiveras med att vi har ett behov av att kunna orientera oss i en komplex och föränderlig värld, och att det då är bra att vi känner till vilka vi själva är. Artikeln ger exempel på några potentiella forskningsområden och mer pengar efterlyses.
Trots att artikel är ganska bra lyckas den inte sätta fingret på vad som ligger bakom att ämnens som historia, filosofi och språk har gått från att vara prestigefyllda till att betraktas som något katten släpat in och släppt ner på utbildningsbudgeten. Humanioras problem, och ointresset bland politiker, är inte främst en fråga om pengar. Snarare beror det på att dess huvuduppgift - att förvalta och vidareutveckla kultur och kulturarv till nya generationer - gått förlorad.
En stor anledning till humanioras kris kan sökas i en övergripande samhällsförändring i materialistiskt och ekonomistiskt riktning. Ett tecken på det är att fler och fler sfärer av samhället inrättas under marknadens logik. Ekonomin är inte längre underordnad kulturen utan tvärtom. Humaniora har därmed förlorat sin höga status. Vilket inte minst visar sig i att en 25-årig börsmäklare tjänar mer än en 65-årig latinprofessor.
Humaniora har dessutom attackerats inifrån, från universiteten och från de egna institutionerna och fakulteterna. I stället för att upprätthålla, förädla och förfina det västerländska kulturarvet har de senaste decenniernas humanister angripit och delegitimerat detsamma. Genusvetenskap och "vithetsstudier" har avancerat på bekostnad av klassiska språk. Ämnes- och yrkesstatusen för humanister har sjunkit.
Det är heller inte möjligt att undvika att nämna den negativa effekt massuniversiteten har haft på humaniora. Det säger sig själv att kvaliteten sjunker i en verksamhet som vidgar sin målgrupp från fem till 50 procent av befolkningen. Problemet för humaniora blir då att den inte på samma sätt som naturvetenskap kan luta sig tillbaka mot en objektiv, odiskutabel sanning. Medan ett plus ett förblir två oavsett kvaliteten på de som studerar matematik, öppnar massutbildningen slussportarna för en sällan skådad nivellering inom humaniora.
Där - likt ingen annanstans - kan en student komma undan med en lealös kunskapssyn. Personliga, illa underbyggda, åsikter tillåts passerar som kunskap. Allt är ju relativt!
Humaniora behöver återfå sin status för att politiker ska vilja lägga pengar på det. Och för att återfå sin status måste den återerövra sin huvuduppgift: Kultur för kulturens skull.