”Min futtiga gåva äcklar mig”, skriver Fredrik Virtanen, fristående kolumnist, i Aftonbladet (1/11). Texten handlar om att ge pengar till tiggare. Å ena sidan måste Virtanen lägga sina fickpengar i den utsträckta muggen för att ”annars är man en skitstövel”. Å andra sidan vill han det inte. Skälen är två: Det första är otillräckligheten och inkonsekvensen i den torftiga gåvan. En bild alla som skänkt pengar nog känner igen oss i. Vad hjälper en tia i en pappmugg? Varför gav jag den personen, men inte den? Om vi ville få ett godare samvete, eller köpa oss ”ett avlatsbrev” som Virtanen beskriver det, misslyckas det oftast. Betyder det att vi inte ska skänka en slant när vi passerar tiggaren som sitter utanför butiken där vi just varit inne och shoppat?
Virtanen svarar inte på frågan utan leder oss in på sitt andra skäl om en skev samhällsutveckling. Självklart är det inget sundhetstecken hos ett samhälle att människor tigger på gatan. Men Virtanen menar att också den enskildes vilja att hjälpa är osund, och visar på ”nedmonteringen av folkhemmet och välfärdsstaten”. Vård av anhörig, föräldrar som avkrävs allt mer tid för att lärare inte hinner och fattiga som går till kyrkan i stället för till socialen, ger han som exempel på en förskjutning från det allmänna till civilsamhället. Det är vårt eget fel eftersom det är resultatet av en ”uttalad politik som vi har röstat fram”. Skatteavdrag för allmosor – det vill säga skattereduktion för gåvor till organisationer som sysslar med välgörenhet – är det ultimata tecknet på att vårt lands mentalitet och ambition har förändrats, menar Virtanen och tillägger: det är en farlig väg. Visst ska vi hjälpa våra medmänniskor, skriver han, men det ska ske via skattsedeln och utfärdas i offentlig regi.
Det är snarare Virtanen som är ute på en farlig väg, när han degraderar civilsamhället som en godtycklig och orättvis tillvaro som existerar på bekostnad av det offentliga. Sverige behöver mer, inte mindre, av människor som hjälper varandra, gamla som får besök och promenader av anhöriga, föräldrar som engagerar sig i sina barn och ideella krafter som bistår där det allmänna skyddsnätet inte räcker till. För det kommer aldrig att räcka till. På Virtanen och andra domedagsprofeter på vänsterkanten låter det ibland som att Sverige numera är ett lågskatteland på ruinens brant. Längre från sanningen kan man knappast komma. Men hur omfattande offentlig välfärd vi än har kan den aldrig fullt ut ersätta kärleken och omsorgen i mötet mellan människor av kött och blod. Egentligen är det ganska skrämmande att en del vill sträva dithän.
Att montera ner civilsamhället är att avpersonifiera individen och göra henne till en statsklient vars enda plikt är att betala skatt. Logiken lyder att om inte alla kan få lika mycket omsorg, kunskap eller materialistiska saker, så ska ingen ha. Om alla har det lika jävligt så är det åtminstone ingen som mår sämre än någon annan. Det är klassisk marxistisk teori. Vem är det egentligen som förespråkar det kalla, hårda samhället, Fredrik Virtanen?