I ljuset av den brinnande eurokrisen framstår Sverige närmast som en ö av ekonomisk stabilitet. Statsfinanserna är tryggt balanserade, tillväxten hyfsad och även sysselsättningsutvecklingen kan man säga varit positiv. Fram till 2008 minskade arbetslösheten, för att därefter stiga när kollapsen på den globala finansmarknaden slog till.
Men sedan 2009 finns åter en trend, låt vara svag, av tilltagande sysselsättning. Faktiskt har andelen sysselsatta ökat med cirka 300 000 personer sedan 2005. Alliansen, vars segrande huvudfråga i valet 2006 var att bryta utanförskapet, skulle kunna förtjäna en liten guldstjärna. Observera: liten guldstjärna då, alltså.
Ty även om trenden sakta kryper åt rätt håll, har ju samtidigt befolkningen ökat och jobbtillväxten är definitivt otillräcklig. Med arbetslöshetssiffror som ligger kring 7-8 procent kan ingen vara nöjd. I synnerhet är det ungdomar och invandrare som drabbas hårdast. För dessa grupper är utanförskapet fortfarande en bister och kall realitet.
"Politik är att vilja", sa Olof Palme i ett klassiskt uttalande. Den attityden verkar också LO:s nya ordförande Karl-Petter Thorwaldsson tagit fasta på. Intervjuad i lördagens Svenska Dagbladet menade han att det främst är "en fråga om politisk vilja att få ner arbetslösheten". Han hävdar att det ganska enkelt går att fixa 100 000 nya jobb redan i år och tycker att 3 procents arbetslöshet är ett fullt realistiskt mål.
Det låter ju bra och Thorwaldsson är onekligen en person som allmänt ger ett både resonabelt och pragmatiskt intryck. Bara detta att han som LO-ordförande vågar andas om en framtid utan hämmande turordningsregler för företagen är lovande. Tyvärr är dock hans aktuella recept för att "knäcka ryggen på massarbetslösheten" inte mycket mer än det traditionella åtgärdsbatteriet som vi hört tuggas mängder av gånger förr. Bättre matchning från arbetsförmedlingens sida. Plusjobb till långtidsarbetslösa. Höjda grundkunskaper. Fler högskoleplatser. Inte för att sådana åtgärder skulle vara meningslösa. Men något bevis på offensiv politisk viljestyrka som snabbt kan stampa fram hundratusentals nya arbeten ur marken är det väl knappast.
Men Thorwaldsson har helt rätt i att det går att rejält få ner arbetslösheten ganska enkelt, om man vill. Sverige lider nämligen av ett allvarligt strukturproblem på arbetsmarknaden som stavas höga ingångslöner. De är bland det högsta i den industrialiserade världen. Priset betalas främst av gissa vilka? Ungdomar och invandrare, som tenderar att straffas ut eftersom de saknar tillräcklig erfarenhet som motiverar anställning till det relativt höga löneläget. Egentligen vet alla detta också, den ekonomiska forskningen är tämligen entydig om problematiken.
I Sverige är det emellertid som det är bättre att stå utanför arbetsmarknaden med bidrag och en potentiellt hög lön i fjärran, än att få komma in på arbetsmarknaden till en lägre lön, kunna etablera egen försörjning och sedan kunna jobba sig uppåt i lönegraderna. Tidigare har Folkpartiet och Centern föreslagit reformering på området, bara för att bli bryskt avvisade av Moderaterna som inte vill utmana Socialdemokraterna i denna för arbetarrörelsen känsliga fråga. Politiskt är läget låst. LO skulle kunna ha nyckeln. Sannolikheten att Thorwaldsson ens skulle vilja nudda vid den är dessvärre mycket låg.