Bakgrunden till dessa resonemang är den förändring av partiets linje som de nuvarande språkrören genomdrivit, som gjort att storstädernas individualister fått upp ögonen för partiet som tidigare förknippats med försakelse och grön extremism.
Men tanken på Miljöpartiet som ett i grunden borgerligt parti finns också i de ideologiska rötterna. Miljö- och naturskyddsfrågorna var från början något som företrädesvis intresserade konservativa och i viss mån liberala krafter. Medan den europeiska socialdemokratin och vänstern såg storskalighet och tung industri som arbetarklassens frälsning uppstod motrörelser. Naturskyddsföreningen, grundad 1909 och med den borgerligt sinnade Sten Selander som mångårig ordförande, är ett exempel.
Under 1970-talets allmänna vänstervåg uppstod också den gröna alternativrörelsen. Till följ av tidsandan kom denna gröna rörelse att få en påtaglig vänsterprofil. De gröna skilde sig emellertid från andra av tidens dominerande rörelser genom en tydligt frihetlig hållning. Det var snarast en anarkistisk attityd till samhället och politiken som kom till uttryck i den gröna vågen - det vill säga raka motsatsen till kommuniströrelsernas auktoritära krav på underkastelse och likriktning.
Wetterstrand och Eriksson har alltså en frihetlig tradition att bygga vidare på när de strävar efter att ge sitt parti en mer liberal prägel. Det mest slående med Maria Wetterstrands öppningsanförande på Miljöpartiets kongress i Uppsala var hur borgerlig retoriken var. När hon talade om transporter verkade det som om tvångsmedlen var som bortblåsta: Vi ska bygga ut järnvägarna för att ge flyget seriös konkurrens. Men frågan är hur mycket som är retorik och hur mycket som baseras på en faktisk vilja att liberalisera politiken.
Wetterstrand ägnade en lång del av sitt tal åt att förklara hur bra det var med blandade bolagsstyrelser. Den som väljer att bortse från halva befolkningen som rekryteringsunderlag tar en risk. Det har Wetterstrand helt rätt i, problemet är att hon drar helt fel slutsats av detta när hon vill könskvotera styrelserna. Risktagande är själva grunden för en fungerande marknadsekonomi . Om blandade styrelser gör företagen mer lönsamma kommer marknaden att lösa utan politisk inblandning.
På liknande sätt resonerar Wetterstrand om föräldraförsäkringen. Hon vill kvotera denna som ett stöd för föräldrarna mot omgivningens förutfattade meningar om hur saker och ting skall vara. Summa summarum: de som delar på föräldraledigheten enligt Miljöpartiets normer tänker självständigt, de som gör på annat sätt är offer för omgivningens fördomar. Det är uppenbart att de gröna har en bra bit kvar till sitt frihetliga ursprung och till ett möjligt samarbete med ickesocialistiska partier.