"Jag såg mest kvinnor och barn. De säger att folk kvävdes på gatan och att de kände en stark doft av klor i luften. Folk höll på att dö på gatan och i sina hem". Så rapporterade en fotograf från nyhetsbyrån Reuters i början av förra veckan om nervgasattacken mot ett område utanför den syriska staden Aleppo. Mer än 100 människor uppgavs allvarligt skadade eller döda.
I två år har nu upproret pågått mot Syriens samvetslösa Assadregim. Få är obekanta med de fruktansvärda inbördesstrider som dagligen utspelar sig inför världssamfundets ögon. Den humanitära katastrofen kan summeras i kalla siffror: minst 70 000 människor har förlorat sina liv, över en miljon har flytt - företrädesvis till grannländer som Libanon, Jordanien och Turkiet där de tvingas leva under hårda villkor i orolig avvaktan på någon slags fred.
Situationen i Syrien är komplicerad, brukar det heta. Oppositionen är en svårbedömd rörelse, som både innehåller moderata krafter och inslag av islamiska fundamentalister. Hur framtiden skulle se ut efter Assadtyranniets fall är höljd i dunkel. Ett nytt Irak, Libyen eller Egypten? I en region med rivaliserande religiösa och etniska fraktioner, utan tradition av folkstyre (Israel är enda undantaget) och som bara känt förtryck av korrumperade härskare i många decennier, lär knappast en västlig form av demokrati kunna etableras över en natt.
Men ursäktar detta att världen kan stå fortsatt passiv, månad efter månad, och bara titta på när den syriska statsledningen rått och brutalt bekrigar sin egen befolkning? Hur man än vrider och vänder på saken ter sig vår overksamhet mänskligt och moraliskt förkastlig. FN är dock handlingsförlamat av Kinas och Rysslands veto mot något ingripande. Den senare stormakten har gamla band till Assadregimen, en kär allierad som Putin inte vill mista (vilket onekligen säger en del om naturen på Kremls makthavare).
Förra veckans nervgasattack kan emellertid innebära en förändring i aktivistisk riktning. Syriendiktaturen blånekar och beskyller rebellerna som ansvariga för dådet. Men redan tidigare finns klara indikationer på att Bashar al-Assads trupper använt kemiska vapen. Något som Vita huset förklarat helt oacceptabelt. President Barack Obama har entydigt dragit en linje i sanden. Om klara bevis finns på att kemiska vapen används, kommer USA att betrakta det som en överträdelse av en kritisk gräns. Hittills har Obama varit ovillig till fler militära äventyr, särskilt sådana som kräver soldater på marken. Men i kongressen pressas han både av republikaner och demokrater att inleda operationer som förhindrar slakten. Kanske väntar något liknande som vid Kosovokonflikten 1999. Där agerade Nato mot Serbien utan formellt FN-mandat för att få slut på grymheterna, vilket sedan öppnade vägen för fredsbevarande FN-styrkor.
Alternativet? Att tolerera den nuvarande situationen hur länge som helst vore ett svek av historiska dimensioner.