Sedan Ahmadinejads omstridda valseger i somras har oroligheter blossat upp gång efter annan. Nu senast i går - då åtta demonstranter ska ha dödats av iransk polis i samband med firandet av högtiden ashura i Teheran och Tabriz.
Förra veckan begravdes landets mäktigaste regimkritiker, storayatollan Hossein Ali Montazeri, i staden Qom. De folkmassor som samlades där för att sörja storayatollan som har anklagat Ahmadinejad för diktaturfasoner kastade även sten på polisen för att visa sitt missnöje med presidentens valfusk och styre. Begravningen blev således ännu en i raden av folkliga uppror sedan sommarens ifrågasatta presidentval.
Och några tecken på att den reformsinnade iranska oppositionen ska lugna sig och missnöjet klinga av finns egentligen inte. President Ahmadinejad fortsätter att styra landet med järnhand och lägga de stora summor pengar som oljeexporten genererar till att trycka ner det egna folket och provocera omvärlden genom att försöka skaffa sig kärnvapen.
Förtrycket i Iran har hårdnat successivt och yttrar sig bland annat i inskränkningar i yttrandefriheten, förföljelser av oliktänkande och intellektuella, avrättningar och hårdare tag mot dem som vägrar följa de tuffare kraven på hur framför allt kvinnor ska klä sig. Samtidigt som oljepengarna, som skulle kunna användas till demokratisering och att öka folkets välstånd, i stället går till maktdemonstrationer gentemot omvärlden.
Men trots utbrett missnöje bland iranierna sedan en lång tid tillbaka har den politiska oppositionen i landet varit svag. Men en förändring tycks alltså glädjande nog vara på väg sedan presidentvalet i somras.
Frågan är vad protesterna kan mynna ut i. Mer än ett ännu större missnöje och därmed en ökad risk för ytterligare spänningar och våld. Att revolutionsgardet, polisen och den religiösa milisen sätts in mot oppositionen och dess manifestationer tyder på att Ahmadinejad är rädd för att de som har förutspått att Iran är på väg mot en våldsam och blodig upplösning ska få rätt.
En annan fråga att ställa sig är givetvis hur långt Ahmadinejad är beredd att gå för att upprätthålla något som kan liknas vid lugn och ordning i Iran. Med tanke på Ahmadinejads höga tonläge mot såväl den inhemska oppositionen som omvärlden är det väl ingen som hyser några som helst betänkligheter om att han är beredd att gå långt för att behålla presidentposten och därmed sin maktposition i landet, regionen och världen.
En tredje mycket viktig fråga är därför hur länge omvärlden (FN, säkerhetsrådet och de länder i Irans närhet som påverkas av vad som händer där) ska låta Ahmadinejad få hållas. Om upplösningen i Iran blir som vissa har förutspått, våldsam och blodig - har inte omvärlden en skyldighet att gripa in då? För att försöka få landet på rätt väg. Mot demokrati, rättssäkerhet och ökat välstånd.