Mikael Damberg, som företrädde Socialdemokraterna eftersom Stefan Löfven saknar riksdagsplats, tog replik på Fredrik Reinfeldt om arbetslösheten och på Jan Björklund om utbildningsfrågor. Jonas Sjöstedt pratade om att kommunalisera privat äldrevård, Åsa Romson om miljön och Jimmie Åkesson om invandringen. Med andra ord: Intet nytt på kärnfrågefronten.
Att det skulle se ut så var inte överraskande. I ljuset av de senaste dagarnas händelser var det i stället betydligt intressantare att ta tempen på de borgerliga partierna.
Alliansen har haft en tuff vecka. Det började med att Moderaternas partisekreterare Kent Persson föreslog instiftandet av en inspektionsmyndighet för äldrevården. Problemet var att Kristdemokraterna redan håller på att sjösätta en sådan. I förrgår gjorde Folkpartiet (för minst tredje gången) ett utspel om språkkrav för medborgarskap, något som två av tre allianskollegor direkt avfärdade. Det är alltså en berättigad fråga: Hur mår egentligen alliansen?
I gårdagens upplaga av Expressen uttalar sig ett par anonyma riksdagsledamöter för Centerpartiet och Kristdemokraterna. De vill inte att alliansen ska gå till val 2014 med ett gemensamt valmanifest. Det är förståeligt att centrala partiaktörer för de borgerliga småpartierna är oroade över sitt partis opinionsmässiga position. SCB:s stora väljarsympatimätning som kom häromveckan gav heller ingen tröst för kristdemokrater och centerpartister.
Men just nu är samarbetet mellan de borgerliga partierna deras största styrka. Det ska heller inte glömmas bort att de rödgröna partierna inte lever i en bekymmerslös tillvaro. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har inte fått det opinionslyft de hoppats på av partiledarbytena. Socialdemokraterna ökar visserligen, men ligger ändå lågt för att vara sig själva i oppositionsställning. Något samlat regeringsalternativ erbjuder de inte och kommer knappast att göra framöver heller.
Alliansens största problem är att man har svårt att överhuvudtaget bedriva någon politik eftersom man saknar en parlamentarisk majoritet. Det försvårar möjligheterna att alla partierna i alliansen ska få igenom några av sina hjärtefrågor, vilket i sin tur kan leda till missämja. Ett sådant exempel är att Centerpartiet fick igenom sitt förslag om sänkt krogmoms, tack vare stöd från Miljöpartiet, medan det inte blev något av Kristdemokraternas förslag om sänkt skatt för pensionärer i den senaste höstbudgeten.
Men det är ändå uppenbart i partiledardebatten vilken styrka alliansen erbjuder. När de rödgröna företrädarna ideligen begär replik på varandra kan de borgerliga i stället hänvisa till varandra som ett samlat regeringsalternativ.
Så på frågan "hur alliansen mår" nödgas man svara: Lite sisådär för tillfället. Men skulle de välja att dela på sig inför valet tappar de en stor fördel. Enade de stå; söndrade de falla.