Göran Hägglund höllett sympatiskt tal om medmänsklighet och värden och integritet. Ungefär som man kunde förvänta på ett kristdemokratiskt riksting. Tidigare hade han gått ut med ett förslag om hur borgerligheten hjälpligt skulle kunna enas i energifrågan.
Vidare har partiledningen lyckats få uppmärksamhet kring förslaget att i högre grad än i dag använda sig av DNA-teknik. Och förslaget att lagstifta kring folks skyldighet att ingripa till sin nästas hjälp fick också det sina centimetrar i spaltutrymmena. Och Göran Hägglund och Anders Wijkman har producerat en skrift om EU. Och i en rapport leds i bevis att i den mån folk inte har råd med semestrar är det socialdemokraternas fel.
Jojo. Det är bra. Men ett parti som balanserar på fyraprocentsspärren måste hitta mer. Och inte mer i bemärkelsen mer små mediala tändsticksbloss som renderar pluspoäng i pressklippsarkivet, utan mer tyngd.
Var är den kristdemokratiska be-rättelsen? Var är den tankefigur i vilken kristdemokraterna står på vanligt folks sida i kampen mot dagens samhällshot? De samhällshot som just kristdemokraterna är de rätta att bekämpa?
I den mån vi minns rikstinget i Skövde, är det för att det blev den ideologiska avstampen för partiets comeback i svensk politik? Tveksamt.
Snarare än att vässa politiska vapen har tid och besvär ägnats åt att mota dumheter i grind. Varför drogs inte motionen som krävde svensk folkomröstning om EU:s grundlagsförslag tillbaka? De EU-kritiska personer som lagt fram motionen gjorde det väl medvetna om att partistyrelsen såg stora problem behäftade med att kristdemokraterna ställde sig bakom ett sådant krav. Låt vara att de ansåg att frågan är viktig, men nu? Då fördraget ändå är dött? Vad tror de kommer ur motionen i det här läget annat än förvirring och bilden av ett krångelparti?
Och vad i herrans namn rör sig i huvudet på medlemmarna av partiets kvinnoförbund? I den fråga där partiet har sina mest solklara möjligheter, frågan om tvångsdelad föräldraförsäkring, motionerar man om ett ökat tvångsinslag i stället för tvärtom. Tycker man inte att de uppåt åttio procent av svenska folket som vill ha full valfrihet är en intressant väljargrupp eller vad?
Låt oss vara uppriktiga. På båda dessa centrala politiska områden var motionärernas ageranden helkorkade.
Visst, en hel del som avhandlas i Skövde ligger i rätt fåra. Men helhetsintrycket av förslag och utspel är för splittrat för att inge känslan av att det är ett parti som nu kraftsamlar för att fokusera på sitt unika politiska uppdrag.
Vi har sagt det förr och vi säger det igen: kristdemokraterna måste våga. De måste välja konfrontation. Göran Hägglund förklarade i en intervju att hans parti och Gudrun Schymans Feministiskt initiativ är motpoler i politiken. Det är bra. Det är en tydligt konfrontativ position. Men se då till att också banka in den bilden i väljarnas medvetanden framöver. Gå till angrepp. Ryt. Slåss.
Var inte så kristdemokratiska.